Terapeut-fortfarande

 

Jag har fått frågor om att gå till psykolog, och så här ser det ut för mig; 

 


Det är dyrt att gå till henne. Det är jobbigt och det tar en massa tid.

Och svar ja.
Jag går fortfarande dit, hela den här tiden med en sjuk fågelunge har jag gått till henne, aldrig bokat av, aldrig ändrat, bara gått.
Jag vill att min dotter ska bli frisk. Jag SKA orka hela vägen. Jag har gett mig sjutton på att vara stark.

Bara det att jag inte orkade själv,
och jag skulle inte klara att vara starka-ensamma-mamman hela vägen själv.
Så jag fick hjälp.
Jag får hjälp.
Och jag jobbar hårt på att ta emot den, eftersom jag är en sån som liksom "kan själv".
De flesta ätstörningsmonster får bra fäste i huvuden på sådana klarar-allt-själv-personer. Då kan de sitta där inne i hemlighet och befalla/viska/kräva fram sina lögner. (De fördelar sina gracer både hos den drabbade, och resten av familjen)
De är smarta, envisa och starka. 
Det känns osmart av mig att låta monstret få fästa hos oss bara för en jag-vill-klara-mig-själv-grej.

Och det är värt alla korvören jag skrapar ihop och betalar min pratdoktor med. Det är värt all tid jag lägger på att köra alla mil till henne och det är till och med värt att jag många gånger mår dåligt efteråt.
För jag känner att jag står på benen när det blåser. Jag känner att jag orkar mer än jag aldrig orkat ensam. 
 
Förstås tänker jag också att min dotter ser att jag kan ta emot hjälp. Och det hoppas jag har påverkat henne att känna att hon också kan klara att få hjälp. 
Man måste inte kunna allt själv. 
Faktiskt. 
 
 

Anhörigstöd

 
 
 
Att vara anhörig till en svårt sjuk Fågelunge är svårt. 
Det är tungt, hemskt, vidrigt, sorgligt, ofattbart oändligt och så nytt (iallafall för mig) att jag inte visste vilket ben jag skulle stå på. 

Av erfarenhet vet jag nu att man som förälder absolut behöver: 

* Gå och prata med en psykolog (OFTA och under lång tid) 
* Direkt få hjälp av sjukvården med de eventuella fysiska besvär man drar på sig, stress/onda leder/problem med mage/dåliga tänder mm mm mm (Det är vanligt har jag förstått att ens kropp inte klarar stressen och reagerar med sjukdom) 
* Ekonomisk hjälp när ens Fågelunge är hemma och behöver vård/skjuts och stöd etc etc 
* Rådgivning i djungeln Försäkringskassan och annat snårigt
* Konkret hjälp att fylla i blanketter och att skicka ansökningar mm till rätt instans
* Kanske någon som lyssnar, ger råd och kan hjälpa när man själv inte orkar
 
Jag har säkert glömt en massa och ni som läser kan säkert hitta fler viktiga saker som vi anhöriga behöver hjälp med. 

En som kan hjälpa trötta, ledsna och vilsna mammor och pappor med drabbade barn, är kommunens anhörigstödjare. 
Enligt lagen skall varje kommun ha anhörigsstöd, vår har tex två personer. Dit kan man ringa/maila och boka tid och faktiskt få en del hjälp. 

För egen del kan jag säga att det var BRA! Jag fick hjälp att förstå att jag måste ta emot hjälp, att det inte är meningen att man som förälder ska klara allt själv. 
Jag fick hjälp att fylla i blanketter, ansöka om handikappersättning och tom posta breven när jag inte orkade själv. 
Personen jag halkade in till bara av en slump, mailade mig med jämna mellanrum, såg till att jag tog mig i kragen och fick den hjälp som sedan hjälpte mig att vara en starkare mamma till mitt behövande barn. 
Hon puschade på och erbjöd sig tom att följa med på de möten jag var tvungen att gå på. 

Här finns lite info: http://www.socialstyrelsen.se/stodtillanhoriga
Och hur ni hittar anhörigstöd i Er kommun kan ni googla eller ringa direkt till kommunen så hjälper de er. 

Använd hjälpen, den verkar inte särskild välkänd än. 
 
 

Nix. Jag vägrar


”Du vet väl att de flesta mammor tar slut när döttrarna blir friska?” Hon lutar sig förtroligt mot mig, sänker rösten och ser allvarlig ut. ”Så, ja det är lika bra att du är beredd, jag har hört sååå många, bara sådär liksom. Poff! Borta. Sen ligger de hemma och är helt slut” Hon hämtar andan.... 
"I flera år."

Jag lyssnar till min väninna, betraktar henne allvarligt och säger efter en liten paus att det i alla fall inte är jag.
För jag vägrar.
Hon skakar på huvudet och skrattar högt. Tycker att jag är rolig. Blåögd.
”TROR du på fullaste allvar att de som drabbas kan välja eller?!”
”Tror du de kunde väja, men valde väggen??” Hon ser på mig med ett leende som en vuxen som just tillrättavisat ett okunnigt barn, och förklarar med tålamod i rösten att jag kommer att hamna där jag med. Som alla andra. Avslutar meningen med att påminna mig om magsåret som inte är borta än, och en del andra små skavanker jag inte fått ur min ryggsäck helt och hållet.

Jag skakar i alla fall på huvudet. Försiktigt obstinat, envist och med egna tankar.
Nej i all sin dar. Jag vägrar faktiskt på riktigt.
monstret har tagit så mycket från mitt barn och så mycket från min familj. Mer av den varan vägrar jag gå med på, och det talar jag bestämt om för min påstridiga kamrat.

Hon håller fast vid sitt och jag känner mig osäker. När jag blir ensam funderar jag länge på vårt samtal.
Jag vill inte in i någon vägg. Jag vill inte ta slut. Jag vill inte ha fler problem. Så är det. Men hur undviker man det?

Jag vet att jag är trött och sliten. Jag vet att jag inte är som förr.
Ingen behöver påminna mig om magsår, onda leder och den enorma tröttheten som gärna vill omsluta sig som en bubbla runt mig.
För jag vet. Innerst inne vet jag. Mer än min välmenande väninna tror.

Jag bestämmer mig för att hitta en strategi.
Mer än någonsin tänker jag lyssna till vad min kropp och själ vill.
Jag tar envist tid varje vecka att äta en bit mat ute med en väninna, och den dagliga skogsrundan med hundarna avstås inte.

Jag lyssnar till hörböcker när jag städar, bokar in de nödvändiga terapeutbesöken och förstår att jag inte ska sluta gå hos min kloka psykolog ännu.
Lite skämmigt, halvhemligt köper jag några vitaminburkar också. Tänker att det inte kan skada i alla fall.

Mannen gillar att umgås, mer än jag och vi tar ett prat om det. TV-kvällar med familjen, mys och levande ljus får stå kvar på agendan, och socialt umgänge, javisst, men lit mer begränsat.

Vännerna (en del) undrar om jag är sjuk, eller bara blivit gammaltråkig. Jag orkar inte förklara, utan håller med om att min nya livsstil är trist, men jag känner att den hjälper.

Och ibland när jag är ute kan jag se solen, känna gladbubbel i magen, och att det där sällsamma, ovanliga, efterlängtade och nästan bortglömda ordet ”lycka” faktiskt finns och att det är på väg tillbaka. Trevande, ovant men ändå.
Och jag vet att det är dit jag ska.
Inte in i nån vägg.