Tredje gången gillt....

 

Visaren segar sig framåt, tickar i takt med min otålighet, ger en svag skugga på den vita väggen varje gång den klickar till och flyttar sig ett steg framåt.
Tick. ….. Ingenting. Tack. Tick….. Ingenting. Tack.

Jag hör avlägsna fotsteg närma sig, tysta steg på snabba fötter, vänliga människoröster som pratar dämpat utanför vår dörr.
Någon knackar försiktigt, tittar in och frågar hur det går.

Ja, hur går det egentligen? Inte vet jag?
Inget jag är van vid en sen kväll i alla fall, att sitta bredvid dottern som får syrgas genom en slang in i näsan.
Jag rycker på axlarna och svarar samtidigt med Fågelungen; ”Jo, det går fint”. Sköterskan nickar, tittar på klockan och säger att vi ska få gå hem om en halvtimma si sådär. Bara lite mer syre och så ska doktorn komma en gång till.
Innan jag hinner svara har hon hastatlavistat vidare, snabbt och målmedvetet. Hon har många kunder ikväll, det såg jag i väntrummet, fast vi var där en kort stund bara.

Väggarna är vita, taket också, och lamporna i rummet är så där blåaktiga i sitt sken. Syrgastuben (heter det så?) tuffar på, surrar och hostar till men slutar inte jobba.
Fågelungen är fortfarande blek, men inte blåblek, utan mest vit, så där så hon matchar väggar och tak. Hon har piggare ögon, och säger plötsligt att hon vill hem. Hon känner sig bättre.
(Vad bra, för jag känner mig sämre… Trött och.......  ja, bara trött….)

Det är tyst i rummet, sådär tyst så man hör att det susar i rören. Utanför är det svart, och jag kväver en gäspning.
Snart ska vi hem, Fågelungen kan andas, nästan ordentligt igen, och hennes hjärta har lugnat ner sig och sitter där det ska, i bröstkorgen och inte i halsen, på väg upp i pannloben.
Mitt hjärta, som det för övrigt inte är något fel på, inte mer än att det är väl hårt ibland –enligt maken- har också lugnat sig, och slår i normal, sund takt och verkar inte bekymra sig om att ägaren sitter här på en stol och är totalt slut.
Man blir liksom helst slut när en barns hjärta rusar iväg nånstans där det inte alls ska vara, och hon får svårt att andas och har ont.
Fågelungen ler lite, och pratar med stabil röst om lite ditt och datt. Jag pratar med om det där dittendatten, håller tanken kvar på det hon säger, även om jag fladdrar iväg lite.
Funderar på varför hon inte bara kan få vara frisk nu? Varför måste hon har yrsel, bli trött, inte orka nästan något alls och som nu, få problem att få luft?
Jag suckar lätt och vrider kroppen på den hårda och obekväma stolen. Tänker att jag snart är hemma och ligger i min egna sköna säng.

Det knackar igen, bestämt, snabbt, och så skjuts dörren upp. 
Doktorn är tillbaka, kort, rundlätt och mörk med exotisk brytning. Hon har livfulla, mörka ögon som verkar uppfatta det mesta, ett vänligt leende och bäst av allt, hon är trygg och lugn. 
Hon frågar Fågelungen lite mer saker, ler lätt och säger att vi inte ska oroa oss. Pulsen har gått ner, jobbar nästan normalt och hjärtat sköter sig bra igen. 
Hon viftar med ett recept och ber att vi ska hämta ut medicinen så vi har, om det kommer tillbaka. 
De mörka ögonen betraktar mig och ägaren talar om ytterligare en gång att jag inte ska vara orolig, det kommer att bli bra. 
Hon fångar min blick, nickar lätt och tar sen snabbt i hand och säger hejdå. Gåspringer vidare, effektivt sådär, och strax efter kommer sköterskan och plockar bort all elektronik och slangar och gud vet vad som sitter fast på Fågelungen. 
Det har tagit blodprover, EKG, pulsen, blodtryck och kanske mer saker som jag inte uppfattat? Allt är iallafall bra, och nu får vi gå hem och fortsätta vår liv. 

Och det gör vi. 
Huttrar lite när den kalla nattluften slår emot oss, går med raska steg, nja, Fågelungen är faktiskt lite seg, mot bilen och slår på värmen på full sprutt. 

Snart är vi hemma. 
Snart ligger vi i våra egna sängar. 
Och snart ska väl det där förbannade monstret lämna oss ifred, så vi faktiskt kan leva våra liv som vem som helst. 
Som vem som friskt helst. 

💖

Godnatt 

Kverulanten

 

Det är seneftermiddag när telefonen ringer, och jag tänker att det inte kan vara hon? Klockan är runt 17:00 och hon borde slutat sitt arbete för länge sen.
Det är hon.
Lite avvaktande, inte lika inbjudande röst som när jag är kund (fast jag är ju kund nu med egentligen?) men ändå vänlig. Korrekt liksom.

Jag berättar varför jag hört av mig. Att jag vill klaga och att jag vill göra det till högsta chefen. Det vill säga hon.
Jag säger att jag varit kund hos dem länge, att jag är nöjd, i alla fall har varit men att jag blev galen när vi besökte dem igår.

Jag tar en paus.
Säger att jag verkligen blev galen. Men också ledsen, arg och upprörd.

Hon är fortfarande avvaktande, lugn, och ber mig berätta vad som hänt. Lyssnar, avbryter inte och låter uppriktigt ledsen över den av sina anställda som jag ringer och har synpunkter på. Hon hör vad jag säger, och håller med, till och med ber om ursäkt ett par gånger. Låter genuint ledsen över det som hänt, och säger mot samtalets slut att hon ska be honom ringa och prata med mig. Be om ursäkt, men också höra vad jag har att berätta. I samma andetag undrar hon om det finns annat hon kan göra.

Det finns det inte säger jag. Skadan är redan skedd. Och jag vill inte att läkaren från igår ska ringa till mig.
Jag tycker det räcker med att hon vidarebefordrar mina tankar, och ärligt talat känns det inte som om jag orkar möta den här doktorn igen. Inte ens på telefonen.

Han var duktig säger jag till henne, chefen. Bra, för han såg till att vi fick remissen till neurologen per omgående.
Han var duktig som talade om de mest troliga orsakerna till Fågelungens alla svimningar, yrsel och väldigt dåliga mående.
Han var också så oduktig och inkompetent att jag inte hittar ord för att han sade till Fågelungen att hon inte var SÅ smal i alla fall............., och att blodtrycksmätaren han använde inte alls var den de hade för barn. Det var inget onaturligt överhuvudtaget med att han var iväg ett par ganska många minutrar för mycket för att leta rätt på en som var tillräckligt liten. De han hade på sitt rum var alla för små för Fågelungens smala armar.
Och jag känner fortfarande hans ögon vila på mig när jag gick med in på besöket. ”Här kommer ytterligare en kontrollerande mamma, stackars dotter som inte får rå sig själv. Tja, hon tom svarar på frågorna” Hans tankar kändes, även om inget sades.

Han hörde inte Fågelungen be mig gå med in några minutrar tidigare, han vet inte hur lite jag vill sitta på alla dessa möten och diskutera hennes mående och icke mående, och han har ingen aning om hur det är att ha ett barn som vill hålla mamma i handen, som gråter efter en ansträngning (fast det ”bara” var att gå och handla), och som har svårt att vara ensam för långa stunder.
Hur det är att ha en tioåring som behöver kramas, vara nära och känna stöd från en förälder som har stenkoll (för annars väcks ytterligare ångest) och som efter ett läkarbesök behöver sitta länge i bilen för att alls orka gå in i huset när vi kommer hem.
Han vet bara hur det är att se en tjugoåring med en kontrollerande mamma som verkar tro att ungen är tio.

Jag ber hon, chefen, se till att det aldrig, aldrig upprepas. Att det aldrig mer ska bli så att en patient med svår anorexi ska gå hem efter ett besök hos dem och fått med sig informationen att hon inte är så smal.
Jag berättar för henne att Fågelungen direkt sade att nu har hon en läkare som sagt att hon var tjock. För det var så hon uppfattade det. Att hon inte var så smal, att allt detta egentligen bara var uppschåsat. Att hon egentligen mest tog upp en plats på kliniken, inte mådde så dåligt alls och att hon mest bara behövde gå ner i vikt.

Chefen drar efter andan, och jag påminner om att detta är en psykisk sjukdom, att läkaren som kanske ville vara snäll (?) mot Fågelungen som individ, bara matade hennes Monster.
Han växte sig jättestor på den där kvarten, och här hemma märker vi det för han har ställt sig framför vår friska tjej igen, och med vassa armbågar, elak röst och kvävande krav har han återtagit en del av sin ställning.
”Varför måste man alls kommentera vikt och utseende hos en som har en psykisk sjukdom?” Jag frågar henne uppgivet, och påminner henne om att de jobbar inom VÅRDEN.

Frågar om de vil be mig om ursäkt – väntar knappt på det jakande svaret, och ber henne då ta ut en föreläsare från Frisk och Fri och låta personalen ta del av information och kunskap, så ingen alls mer blir drabbad av detta.

Och så avslutar vi samtalet och går var och en hem till sitt….

Jag med många tankar, och en stor förhoppning att hon också fått några.

SOS - Alarm - slutet av första delen

 

Vi stannar nere i en kulvert utanför ett par stora, breda glasdörrar. Jag har fått nog av glas idag känner jag och hoppar ur bilen.
Ambulanspersonalen är snabbare än jag, och rullar in bår, Fågelunge och attiraljer med raska steg. Går före i kön in till en läkare som sitter och plåstrar om en rödgråten liten pojke i fotbollskläder.
Förklarar läget, och jag hinner uppfatta att de berättar att vi bara kan engelska och ser att några i personalen rycker uppgivet på axlarna.
Usch, för att vara i ett främmande land, vara beroende av andra, och inget förstå.
Nu vet jag hur det känns.

Fågelungen är blek och tyst, men ändå redig.
Ligger i sängen de flyttat henne till och ansiktet domineras av en stor stödkrage. (Finns det stödkragar till mammor som håller på att gå sönder inuti?)
Hon ler försiktigt, håller hårt i min hand och är ledsen för att hon ställer till med, säger hon.  ”Som om du gör det med flit!?” Jag smeker henne över kinden och skakar på huvudet. Sätter mig på sängen bredvid hennes och klunkar i mig drickan jag fick av den manliga skötaren. Han ser snäll ut, gestikulerar att jag behöver sitta ned, dricka, kanske äta och inte vara rädd.
Jag försöker mig på allt, men det sista funkar sådär. Mina händer skakar som asplöv, så jag håller dem fint ihopknäppta, förutom när jag håller min dotters händer.
Märkligt nog skakar de inte då.

Vi får veta att läkaren kommer inom en timme, och att de vet att vi ska med ett flyg. De ber att få  Fågelungens uppgifter och tar kopia på hela hennes pass.
Ingen säger något alls om att vi ska med oss det blå kort som hör EU-medborgare till som blir sjuka i ett EU land, och alla är vänliga, trygga och snälla.
Men gud så de pratar, pladdrar och låter. Akutmottagningar inte är väl kanske inte tysta, men den här känns otroligt högljudd.
Eller kanske är det jag som känner mig stressad?

En stund senare kommer läkaren, mörk, lågmäld och med utmärkt engelska frågar han oss alla frågor vi redan svarat på många gånger.
Undersöker henne noggrant och ber de två sköterskorna att sätta igång med all provtagning, EKG, blodrover (i massor) puls, blodtryck och senare också en hjärnröntgen. Stödkragen tar han av efter sin undersökning och förklarar för mig att hennes nacke är okey.
Han lägger fint tillbaka filtarna på sin lilla frysande patient efter varje koll han gör och känns trygg och kompetent. Jag försöker insupa hans lugn och letar efter tecken på vad-vet-jag i hans oläsliga ansikte. Han är hopplöst professionell. Jag hittar inga tecken på varken bra eller dåliga saker.

Medan vi väntar tar jag fram min mobil, sickar sms till de där hemma och på kort tid har mannen underrättat hotellet om en förlängd vistelse och bokat om våra biljetter till dagen därpå. Plötsligt är det nyttigt att sitta på en utländsk akutmottagning och vara jätterädd. För man –i alla fall jag- inser med ens hur ensamt det känns och hur mycket jag faktiskt saknar honom.
Jag säger det till honom i ett vändande sms, och får en glad smiley gubbe tillbaka.

Tiden går långsamt. Fast allt går så fort runt oss.
Vårt rum är mellan andra rum, och i dem råder febril aktivitet. Till vänster ligger en allvarlig yngre man med uttrycklöst ansikte. Vi ser honom lätt och vinkar lite varje gång vi lånar toaletten inne på hans rum.
Hans båda kompisar som sitter och väntar hälsar aldrig när vi går in, och sista gången jag följer Fågelungen dit ser jag att de har stora vapen och uniformer.
Den unge mannen sitter fast i sängen och kommer nog ingen stans alls. Plötsligt känner jag mig ännnu mer rädd, och känslan som kryper runt i min kropp och funderar på var den ska kittlas mest är svår att packa ihop och stänga undan.
Den dallrar lätt i magen och stöter några gånger till mig så hårt att jag blir illamående igen, men ger sig till slut när jag envist inte ger mig.
Jag.vägrar.vara.rädd.just.nu.
Gråten får vänta. Punkt och Amen på det.

Rummet på andra sidan inhyser en äldre man som råkat illa ut.
Han är mest mos överallt och jag ångrar att jag tittade när de rullade förbi. Helst skulle jag inte vilja höra honom heller.
Det låter jobbigt från en människa som har ont, fast man inte kan hans språk... 

Utanför vårt rum står en sista säng och innehåller en otålig patient. Han vill ha hjälp och han vill att det ska gå undan.
Jag förstår inte hans ord, men jag ser liksom vad han säger.
Läkaren gestikulerar att han måste vänta på sin tur och att det är dags när Fågelungens dropp är klart.
Dripp,dropp,tar,aldrig,slut,tick,tack, rinner in i hennes arm i takt med klockan på vägen.
Långsamt, långsamt åker vätskan in i dottern, och jag är glad att jag kan fingra på min mobil, surfa lite och titta på gamla bilder.
Det håller mig i schack. Får mig att sköta mig och inte tappa konceptet helt.
Jag passar på att läsa kvällstidningen hemifrån, på mobilen, det fruktansvärda om en ung flicka som på ett tragiskt vis omkommit, snuddar vid hennes familj. Hur har hennes mamma det?
Skjuter undan tankarna, orkar inte, och scrollar vidare och läser mer onyttiga nyheter istället.

Till slut är det förhatliga droppet slut och genast hämtar de henne för hjärnröntgen. ”Madam, she really hit her head, you know”
Jag vet förstås. Smällen när hennes huvud först träffade glasrutan och sedan pelaren innan det nådde golvet, ekar fortfarande obehagligt i mitt inre och vill inte riktigt ge sig av.

Fågelungen vinkar matt när de rullar iväg med henne, och ser ganska likadan ut när de kommer tillbaka en halvtimme senare.
Vi småpratar medan vi väntar på vad vi inte riktigt vet och jag tycker det är skönt när läkaren kommer tillbaka och visar alla provsvar de har på Fågelungen i en tjock papperslunta.
Resultatet av röntgen visar han på bildskärm och förklarar att allt såg normalt ut. De har inte hittat något avvikande alls, förutom att Fågelungen har låg puls och undertemp. Det är bättre nu efter droppet, och han vill att vi ska åka hem.
Se till att hon äter och dricker regelbundet (ja, jag förstår), tar smärstillande på grund av att hon slog sig så illa och uppsöka läkare så fort vi kommer hem.
- För vi kommer att komma hem!
Fågelungen är inte död. Hon ska inte dö och vi kan gå.


Nåja, vi kan ta en taxi och åka till vårt hotell, hoppas att de har ett rumt till oss, och att hundarna är kvar där jag lämnade dem.
Vi blir utskrivna, och jag känner mig lättad. Akutmottagning ok. Men jag vill hem, ut och slippa sorlet, gråten, alla mekaniska ljus och lukten av blod, skräck och desifinceringsmedel skaver plötsligt obekvämt i min näsa och hörsel. Jag vill härifrån. Nu.

Samtidigt som jag tar läkaren i handen och säger adjö, tackar för hans proffisionalitet inser jag att jag är livrädd att stå på egna ben utan honom. Om mindre än 20 timmar ska vi flyga hem, och jag känner mig orolig för allt som kan hända.

Vi får hjälp att ringa en taxi, packar ihop våra saker och jag går långsamt med en darrig Fågelunge under armen ut till ingången.
Ett ben framför det andra. Försiktigt.
Hon är inte särskilt pigg och det märks att det frestar på att stå upprätt. Men allt går, och snart sitter vi i taxin på väg tillbaka till hotellet.
Jag minns inte de där 20-30 minutrarna i bilen, jag minns faktiskt bara att jag håller Fågelungen i handen, och är oändligt glad att hon är med mig tillbaka hemåt. Att jag tänker att det kommer att bli bra.
När har jag ingen aning om, men det SKA BLI BRA.

Vi blir väl mottagna på hotellet, får nya nycklar till vårt gamla rum och mat uppskickat så vi slipper sitta i restaurangen.
Hundarna är galna av lycka och efter att jag rastat dem kryper de ner med glada ansikten i Fågelungens säng och ligger nära.
Själv får jag städa efter de två marodörerna, och inte minst ordna den ena sängen som de kissat i. Suck.

Maten går bra. Kvällsmålet också.
Fågelungen äter nästan allt. När hon är på toaletten ger jag hundarna mina portioner.
De mumsar glatt och jag funderar över hur mycket partners in crime de varit genom den här sjukdomsresan.
Hur många matbitar har de fått, som hon inte kan-vill äta?
Hursomhelst – idag är det min mat som inte funkar. Illamåendet sköljer över mig i kaskader, och jag har frossa av trötthet.
Ändå blir natten lång, Fågelungen och hennes fyrbenta sover gott i sängen bredvid, det vet jag för jag kollar hennes andning med jämna mellanrum (För visst kanske man kan svimma i sömnen?) men själv kan jag inte sova.

Jag sitter en stund i fönstret och ser morgonen komma till Milano, ljuset som tar över det mörka och betraktar samtidigt min vackra dotter när hon vaknar för att sen hjälpas åt att ordna oss och packa.
Vi äter frukost tillsammans och tar oss långsamt till foajén, checkar ut, åker taxi till flygplatsen.
Alla moment som ska till när man checkar in, har med hundar, går till gaten, väntar, går på toa, går på planet, sitter där, startar, är i luften, landar, kliver av.
Trångt och varmt och tungt att bära. Dubbeltungt, Fågelungen bär inget – hon har ingen som helst kraft, och jag ser att det är med en kraftansträngning hon bär sig själv, går och är med på resan hem. 
Vi vandrar i ytterligare nytt land på ny flygplats, hittar nya gaten, och så samma procedur.
På planet
Take off
I luften
Landa
Av planet
Svettas som en gris
Det tar aldrig slut att gå
Bagaget
Tullen med hundarna
Ute
Var är mannen
Hittar!!
Sitter i vår bil
På väg hem.
Jag gråter nästan – det gick. Hon klarade det utan att svimma igen. Hon ramlade inte ihop och all min oro för hur jag ska göra OM det händer igen ramlar av mig.
För vi är hemma.