Olikheter

 



”Så synd att det är en sådan skillnad mellan kropp och själ”

Jag lyssnar på radion. Har pluggat in båda de där hårda, runda plastgrunkorna i mina ovilliga öron. Världen utanför är just utanför, bortstängd och en bit bort. Det är liksom tyst, förutom rösterna i mina lurar.

Jag har tröttnat lite på att lyssna på Storytel morgon, middag, kväll, och bryter av alla mina böcker med radio.
Det är underbart intressant att kunna välja program och inriktning på mitt lyssnande alldeles själv! :-)

Just nu lyssnar jag på ett intressant program om fobier. Det pratar om mat, om spindlar, om mörker och om hundar.
Fast egentligen handlar allt de pratar om om rädslor. Om en rädsla som är så stor att den begränsar ens liv.
En fobi.

Radioprataren är käck, rapp i truten och tanken och har en massa funderingar. Sådär som radiopratare verkar ha.
Han och kollegan ringer upp en psykiater, en doktor i människans kropp och själ, och vi lyssnare får ta del av hennes kloka ord.

Hon svarar på en hel del frågor, och konstaterar sedan lugnt att det blivit så tokigt, att det är Så synd att det är en sådan skillnad mellan kropp och själ.
Hon förklarar att om man brutit ett ben, fått en inflammation eller till exempel drabbats av en allvarligare sjukdom går man till en läkare.
En läkare som hjälper att få kroppen frisk, och vanligtvis anses detta som helt normalt. Inget man skäms för, eller undviker.

Men när själen får sår, när man blir sjuk, mår dåligt och livet kanske blir alldeles upp och ned, då finns det fortfarande ett stopp för många mot att söka hjälp.
Och detta gäller både drabbade och anhöriga.

Radioprataren babblar vidare, skrattar och guidar lyssnarna vidare till andra platser och tankar. Kollegan deltar med liv och lust i samtalet och de tackar bägge läkaren de talat med.

Jag slutar lyssna på dem.
Glider iväg i tanken. Hör meningen igen, och tänker att det är så sant. 

Rädd


"Jag är så rädd att du ska bli sjuk igen" 

Så. 
Nu har jag sagt det. Funderar i samma sekund som jag släpper iväg orden på om det var klokt att låta dem komma ut. Ge dem till Fågelungen? 
Är det bra för henne att veta om min oro? Är det bra att jag berättar att jag är rädd? Är det inte bättre att hon har en mamma som står stadigt på jorden? 

Jag bestämmer mig för att jag ändå är ganska stark, att hon har en mamma som är där för henne. Att jag kan vara rädd, slåss kan jag ändå. 

Hon står med ryggen mot mig, pysslar med en hund. Svarar med tysta ord men ändå hör jag dem kristallklart; 
"Det är jag också. Rädd för att jag ska bli sjuk igen" 

Jahaja. 
Okey. 
Vi är rädda båda två. 

Jag konstaterar att vi båda är oroliga, och att vi inte kan påverka situationen mer än vi gör. Kramar henne och säger att hon kommit så långt på väg, att hon är världens modigaste. 
Och om monstret kommer dragandes med sjukdomen, så vet vi iallafall hur vi ska slåss. Och det tänker vi göra. 
Isåfall. 

Just nu är en av mina strategier att inte vara så rädd berättar jag för henne. 
Puttar samtidigt bort mina farhågor allt jag kan, plockar fram ett leende som faktiskt känns okey, och bestämmer med henne att nu ska vi ha en bra dag. 
Faktiskt. 

Tredje gången gillt....

 

Visaren segar sig framåt, tickar i takt med min otålighet, ger en svag skugga på den vita väggen varje gång den klickar till och flyttar sig ett steg framåt.
Tick. ….. Ingenting. Tack. Tick….. Ingenting. Tack.

Jag hör avlägsna fotsteg närma sig, tysta steg på snabba fötter, vänliga människoröster som pratar dämpat utanför vår dörr.
Någon knackar försiktigt, tittar in och frågar hur det går.

Ja, hur går det egentligen? Inte vet jag?
Inget jag är van vid en sen kväll i alla fall, att sitta bredvid dottern som får syrgas genom en slang in i näsan.
Jag rycker på axlarna och svarar samtidigt med Fågelungen; ”Jo, det går fint”. Sköterskan nickar, tittar på klockan och säger att vi ska få gå hem om en halvtimma si sådär. Bara lite mer syre och så ska doktorn komma en gång till.
Innan jag hinner svara har hon hastatlavistat vidare, snabbt och målmedvetet. Hon har många kunder ikväll, det såg jag i väntrummet, fast vi var där en kort stund bara.

Väggarna är vita, taket också, och lamporna i rummet är så där blåaktiga i sitt sken. Syrgastuben (heter det så?) tuffar på, surrar och hostar till men slutar inte jobba.
Fågelungen är fortfarande blek, men inte blåblek, utan mest vit, så där så hon matchar väggar och tak. Hon har piggare ögon, och säger plötsligt att hon vill hem. Hon känner sig bättre.
(Vad bra, för jag känner mig sämre… Trött och.......  ja, bara trött….)

Det är tyst i rummet, sådär tyst så man hör att det susar i rören. Utanför är det svart, och jag kväver en gäspning.
Snart ska vi hem, Fågelungen kan andas, nästan ordentligt igen, och hennes hjärta har lugnat ner sig och sitter där det ska, i bröstkorgen och inte i halsen, på väg upp i pannloben.
Mitt hjärta, som det för övrigt inte är något fel på, inte mer än att det är väl hårt ibland –enligt maken- har också lugnat sig, och slår i normal, sund takt och verkar inte bekymra sig om att ägaren sitter här på en stol och är totalt slut.
Man blir liksom helst slut när en barns hjärta rusar iväg nånstans där det inte alls ska vara, och hon får svårt att andas och har ont.
Fågelungen ler lite, och pratar med stabil röst om lite ditt och datt. Jag pratar med om det där dittendatten, håller tanken kvar på det hon säger, även om jag fladdrar iväg lite.
Funderar på varför hon inte bara kan få vara frisk nu? Varför måste hon har yrsel, bli trött, inte orka nästan något alls och som nu, få problem att få luft?
Jag suckar lätt och vrider kroppen på den hårda och obekväma stolen. Tänker att jag snart är hemma och ligger i min egna sköna säng.

Det knackar igen, bestämt, snabbt, och så skjuts dörren upp. 
Doktorn är tillbaka, kort, rundlätt och mörk med exotisk brytning. Hon har livfulla, mörka ögon som verkar uppfatta det mesta, ett vänligt leende och bäst av allt, hon är trygg och lugn. 
Hon frågar Fågelungen lite mer saker, ler lätt och säger att vi inte ska oroa oss. Pulsen har gått ner, jobbar nästan normalt och hjärtat sköter sig bra igen. 
Hon viftar med ett recept och ber att vi ska hämta ut medicinen så vi har, om det kommer tillbaka. 
De mörka ögonen betraktar mig och ägaren talar om ytterligare en gång att jag inte ska vara orolig, det kommer att bli bra. 
Hon fångar min blick, nickar lätt och tar sen snabbt i hand och säger hejdå. Gåspringer vidare, effektivt sådär, och strax efter kommer sköterskan och plockar bort all elektronik och slangar och gud vet vad som sitter fast på Fågelungen. 
Det har tagit blodprover, EKG, pulsen, blodtryck och kanske mer saker som jag inte uppfattat? Allt är iallafall bra, och nu får vi gå hem och fortsätta vår liv. 

Och det gör vi. 
Huttrar lite när den kalla nattluften slår emot oss, går med raska steg, nja, Fågelungen är faktiskt lite seg, mot bilen och slår på värmen på full sprutt. 

Snart är vi hemma. 
Snart ligger vi i våra egna sängar. 
Och snart ska väl det där förbannade monstret lämna oss ifred, så vi faktiskt kan leva våra liv som vem som helst. 
Som vem som friskt helst. 

💖

Godnatt