Semester

 

Det är dags igen.

Ett år sen sist, vår första semester med Monstret.
Han är med i år också, min förhoppning om en frisk Fågelunge,  och en fri ledighet gick i grus.

Hon oroade sig över det innan vi åkte, maten, ätandet, det socialare livet och hur vi i familjen skulle må.
Jag tänkte det skulle gå bra. Jag sade att det –nog- skulle gå bra.
Jag stöttade henne, sade att vi skulle kämpa och att hon fick vara som hon är. Vi vet ju att hon är sjuk.
Det funkar för alla – utom mig.
Jag mår sämre än sämst, håller ihop hjärta, själ och kropp med vilja och envishet, fast jag känner mig som ett lapptäcke ihopsytt av trasiga och ledsna delar.
Eller kanske mer som ett brustet glas, ett sånt som sitter ihop och bara är skärvor. Blås inte på det för då ramlar det isär.
Det är liksom jag.
Peta inte på mig för då ramlar jag ihop.

Jag har barrikaderat mig bakom ett par jättestora solglasögon. Det är en skitsommar, solen har också semester (och det är inte här), så det ser kanske lite märkligt ut att jag har stora solbrillor?
Jag skiter i det. Jag får vara konstig.
Tänker att folk tror jag är snobbig, eller har missuppfattat och TROR det är soligt, eller så kanske min man slagit mig på truten?

Med stora glasögon kan inte alla se att man inte kan hålla igen tårarna rätt vad det är. Och så hinner man få undan dem, innan de hinner allt för långt ned på kinderna.
Så smart!

Vi har semester.
Sol (nåja)
Fågelsång
Havsbris
Lättsamma vågor på stillsam morgonpromenad
Fiskmåsar
Hamnmusik
Shopping
Minnen från mitt favoritställe på jorden
Ledighet
Sena grillnätter med goda vänner
Nyslaget gräs och avlägset prat från en högljudd granne
Fånga dagen! -
Jag kan inte.
Funderar på morgondagen.
Heldygn?
BMI
Sond
Zoombies
Framtiden
Försöker hålla skräcken stången och accepterar att jag inte kan skratta med de andra. Bara jag inte gråter
Skyller på magsåret. Trött, utarbetad och behöver-bara-vila-så-blir-det-nog-bra.

De köper mediciner, bär kassarna och frågar hur jag mår.
Tack så jättemycket, snart går det nog bättre.

Känner Monstrets arm och flin under min.
Vi vet båda.
Hur det står till.

Och himlen är oemotståndligt blå

 

 

Det plingar till i mailboxen när bilden kommer, och när jag öppnar den blir jag sittandes och bara drömma mig bort. Jag nästan känner den varma sanden mellan tårna, solen som steker på min hud och hör vågornas lugna svepande upp och tillbaka över stranden.

Jag lyckas nästan glömma att jag sitter och bloggar hemma i köket, det fortfarande inte har ljusnat ute och det är så kallt att när man andas så kommer det rök ur ens mun. Snön hänger tung från trädgrenarna och det är vinter i Sverige.

Bilden är fantastisk, och jag kan knappt slita blicken från den, men stålsätter mig, och läser det medföljande mailet.

Mannen tycker vi har det slitigt. Han tycker jag behöver vila. Han tycker han och jag borde ses.
Skriver att vi har råd om bara vi två åker, att vi har jobbat hårt länge och att vi är värda lite ledighet.

Men åhhhhh, vad jag VILL åka!
Och åhhhhhhhhhh vad jag inte VILL åka!

Jag försöker skaka av mig olustkänslan, funderar över hur jag ska svara honom utan att han blir arg/sur/besviken/tycker att jag är dum etc etc.
För hur mycket jag än vill åka, så vill jag hellre vara hemma.
Det känns omöjligt att lämna Fågelungen just nu när hennes fula kompis är så nära. Det känns omöjligt att lämna systrarna när vår familj haft det så tungt så länge.
Jag känner att jag vill vänta tills vi kan åka allihop.

Suckar och försöker svara mannen efter bästa förmåga. Stirrar på skärmen efter att jag skickat mina tankar.
Tänker att det är svårt att göra alla till lags.

Och det onda i min mage ligger och gottar sig, får liksom hela tiden något att leva av. 

 

 

Utomlands på tu man hand

 

 

Jag bara sover och sover. Tittar ofta på klockan och undrar vad Fågelungen gör där hemma. Äter hon? Struntar hon i det? Hur går det?

Zzzzzzzzzzzzzzz
Och sen sover jag. Igen. (HUR i allsindar kan man bli så här trött?) 

 

 

Vid ett tillfälle när -jag inte sover- tar vi hyrbilen till stan och vandrar över kullestensgator i solen. Hand i hand, strosar, flanerar, och jag tillåter mig att stanna vid flera av de fina restaurangerna, titta in i delikatessbutikerna och njuta av synen av allt det goda. 

Tankarna på den lilla Fågelungen i tidig barndom, godisråttan, och skratten motar jag bort.

Köper en glass och äter den innan den smälter.

Vi besöker klädbutiker, och fast jag helst vill vara ute i solen kan jag inte låta bli att fascineras av alla stiliga kläder.
Det här landet har fantastisk mat och fantastiska kläder! Männen är tilldragande med livliga, bruna och levande ögon. De är lite kortare än hemma, och har välbyggda kroppar som ofta luktar gott. Pratar snabbt och har mycket charm.
Deras kvinnor ser också annorlunda ut. Nötbruna ögon med enorma ögonfransar, svart hår med självfall och lyster.
De har hals, midja och långa ben.
Och många är otroligt smala. Onaturligt smala.

Jag noterar att de finaste butikerna har unga flickor till expediter, alla med kroppar som fågelungar. Kanske är de friska? Kanske inte?
Jag trycker min mans hand och viskar att jag vill gå. Att jag vill handla någon annanstans.
Han ser förbryllad ut, men nickar och följer med mig när jag styr kosan över gatan och ned till havet. Tittar på svanarna och tar av mig skorna, strosar i vattenkanten, njuter av solen och lyssnar till vågskvalpet.

Vad gör vi människor egentligen med oss själva….