Vi måste!!



Hon kommer glädjesstrålande hem. 
Varmrosiga kinder, lite trötta, glänsande ögon och uppspelta gester. "Mamma!!" 
Hon tar trappan i ett huj, gåspringhoppar på lätta steg in i köket, "Mamma, vet du vad, vi MÅSTE äta lunch i Mall of Scandinavia, vi bara måste!" 
Jag skrattar och nickar. Betraktar henne med varm lycka. 

"Jo, för vet du pappa, de har en JÄTTEbuffé på O´Learys, och det vara bara så himla gott!! Alltså, det måste vi testa!" 

Mannen lagar mat, flinar lite, frågar om restaurangen och håller med om att det är värt att testa. Jag vill också fråga om dagen dottern haft med vännerna, men hinner inte. Hon står redan framför mig med en stor kasse och tar fram en sak i taget av alla saker hon shoppat. 
Så tittar vi på grejerna, pratar om priserna och bara umgås. 

Och jag tänker att en dag, snart, ska vi äta lunch i Mall of Scandinavia. 
För det har dottern bett att vi ska göra. 


 
 

Flash back


Vi äter ute.
Pratar, skrattar och funderar kring julens alla måsten. 
Det är människor bakom oss, framför oss och i våra öron. Sorlet tränger in överallt, och kön för att få betala är lång. Vi har turligt nog tagit oss igenom allt, och sitter nu i ett mysigt hörn med mat, kompis och gott humör. Jag är hungrig, har kassar som hänger på stolens ryggstöd och under bordet. 
När jag rör mig prasslar det och jag hoppas inte jag glömmer något kvar på restauranten. 

Fågelungen delar sin mat i mindre bitar än jag. Inget som jag egentligen bryr mig om, jag bara noterar det medan jag lyssnar på kompisen som berättar en sak. 
Hon skrattar och gestikulerar och jag lyssnar uppmärksamt. Eller. 
Det gör jag inte.
Jag börjar registrera hur min dotter delar sin mat på tallriken. Hon plockar ur köttet ur de friterade bitarna, smakar på det och lägger det friterade åt sidan. 
Där vid sidan ligger mer saker. 

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 
Jag får panikkänslor och orden väninnan pratar kommer måhända ut ur hennes mun, men inte in i mitt huvud. För där inne är det panik-svart-tomt-ekande-ensamt-skräckslaget. 
Helvetesjävlasatansskit. 
Är vi tillbaka till ruta ett? Ja, det är klart vi är, varför skulle vi få vara glada, bli friska och leva vanliga Svenssonliv? Såklart vi ska vara i monsterland, svimma, svälta och drunkna i olycka. 

Jag väntar. 
Vet att känslor kommer och går. Motar aktivt bort det rädda, rättar till anletsdragen och andas. Tittar ut genom fönstret, betraktar fåglarna som flyger på den vintergrå decemberhimlen. Fixerar blicken och ser att det knoppas lite grann i en tom blomkruka. Stackars lilla blomma, kommer du upp nu kommer du att frysa ihjäl. För det blir nog vinter snart iallafall.. 
Så. 
Nu kan jag andas okej, plockar med mig ögonen och tar upp kniv och gaffel igen. Äter långsamt och släpper in orden från de andra i medvetandet. 
Ser att min dotter äter allt på tallriken, bara några få saker är undanskrapat. Det är ju egentligen normalt. Jag har också saker på min tallrik jag inte tänker äta. 

När vi ätit upp hämtar vi kaffe och Fågelungen plockar på sig efterrätt och mumsar glatt i sig allt. Sedan betalar jag och vi går hem. 
Mätta och belåtna, alla utom jag som fortfarande också är skakig på benen. 
Fast det säger jag inte till någon. 
Jag har faktiskt inte sagt till någon alls att jag är så himla rädd för monstret att jag nästan inte kan andas bara vid tanken på honom. 

Kanske släpper skräcken med tiden. 
Det tror jag nog. 
 
 
 
 
 

(O) Normalt


Det känns inte normalt. 

Fågelungen har ensamhelg hemma med systrarna. Passar på att tävla med ena hunden, och skickar surt ett inte vinnande resultat. Besviket, men inte hysteriskt, grinigt, men inte okontrollerat, deppigt men inte uppgivet. 
Och hon äter oavsett resultat. 

Pappa är på resande fot, precis som jag. 
Tittar på Facebook och funderar hur det går hemma. Pustar ut när jag får gladrapport, och kan koncentrera mig på mitt eget arbete. 
Utbildning med prov. 
Jag håller ihop, kan minnas det jag pluggat, äter gott på restaurangen utan jobbiga tankar (nåja, nästan) på mängd, konsistens etc etc. Jag bara njuter av maten. 

Kompisen och jag delar hotellrum. Babblar, skrattar och gråter en skvätt. Pratar allvar om livet, och fnittrar glatt sekunden efter. 
Åh, det är så SKÖNT!! 

TV:n står på länge. Vi är tysta ihop, trötta efter en lång dag och jag passar på att plugga inför i morgon. Koncentrationen fungerar nästan, ovant och härligt. 
Utanför dörren hörs fotsteg som kommer och går, raska, långsamma, tunga och lätta. Avlägsna skratt, klirr från glas och längre bort, ute, ropar en man irriterat på sin hund. 

Jag duschar. Länge. Bara jag.
Ingen enda tanke på Fågelungen och vad som kan tänkas hända henne när jag låser en badrumsdörr flera timmar från henne, och tar hand om min egen kropp. 
Pysslar extra, klipper naglar, använder lukta-gott-kräm och till sist en sudd nagellack. Jag tassar på rena, varma fötter till min säng, kryper ned bland släta lakan och bara njuter. 
Känner att jag saknar min dotter, hon med det långa håret, hon med hemtam doft och vackra gråblå som glittrar. Munnen med det myckna pratet och tankarna som hon så gärna delar. 
Hon som Fågelungen egentligen är. 

Jag suckar lätt, släcker ljuset och ligger här och är en normal mamma på utbildning en helg i Sverige. Med en nästan helt vuxen dotter hemma som faktiskt klarar sig själv. 
Det känns ju alldeles ovant, onormalt.....

Sömnen kommer, men pirret i magen, det lyckliga,
det stannar ända tills jag förvsinner till John Blunds värld.