Framme

 

Framme
Resan är slut. Milen också, och jag med. Det susar lätt i mina öron när vi checkar in på det stora hotellet, och det känns som om jag går i en bubbla.
Vinkar lite igenkännande till medtävlande, tittar på folk som rusar av och an, lyssnar till det främmande språket och känner ett pirr av förväntan inför helgen.
Hur ska det väl gå?

Vi parkerar bilen och släpar koffertar, hundsaker och annat smått och gott vi packat ner inför våra hela tre nätter på hotell.
Galet mycket, vad tänkte vi där liksom?! 
Vi får gå två gånger och jag svettas som en gris när vi äntligen rastar hundarna och trycker in oss alla i den lilla kubformade hissen. Vi aktar svansar och tassar när dörrarna slår igen och skrattar åt våra spralliga fyrbenta när de studsar runt på heltäckningsmattorna i de enormt långa korridorerna fram till vårt rum.

Middagen är klar och vi har med oss kvällsmål.
Nu ska vi packa upp och bada tre hundar.
08:00 börjar det imorgon bitti. Med frukost och sen till tävlingarna.

Fågelungen är blek och tystlåten. Ler med en grimas och säger att hon känner sig konstig. Inte konstig, svimmakonstig, men konstig liksom.
Jag håller ett öga på henne och motar bort skräcken som vill komma krypande med iskalla händer, ett fult leende och helst stanna inunder min hud.
Bort – BORT!!
Jag tänker vara glad.
Jag tänker vara lugn.
Jag tänker fortsätta tänka att det tar tid att bli frisk. Det tar tid att läka en trasig kropp och själ.

Min dotter lägger sig raklång på sängen med slutna ögon och en hund i famnen.
De andra ordnar jag, badar och packar inför morgondagen. Småpratar lugnt, klappar henne på kinden och tar fram kvällsmål.
Hon äter allt, men känner sig i alla fall konstig.
Jag frågar om det är ångest – ”vet inte.”
Tror du att du ska svimma? ”Vet inte, tror inte det” Hon hänger med huvudet och ser fortfarande vit ut i ansiktet, pratar tyst och har ringar under ögonen.
Jag svär tyst för mig själv, jävla sjukdom, fuck off!! Kramar om henne och släcker i sovrummet.  Rastar hundar och sitter en stund med kompisen och en kopp te innan vi också tar natten.
Vägrar tänka tanken att Fågelungen ska må så här imorgon bitti också..... – För imorgon är en ny dag. Basta!

Och morgondagen är sannerligen ny.
Fågelungen är pigg, beslutsam och stark. Tävlar, är fokuserad, dricker och äter på sina tider. Vinner gör hon också (!!) och hela mitt mammahjärta svämmar över av glädje och stolthet.

För kort tid sedan hade hon ett BMI att gråta över, kunde knappt klara dagen utan att svimma, tvångsinläggningen hängde över henne och hon mådde sämre än sämst.

Här är hon alldeles framför mig, strålar som en lysande, glad och varm sol. Hela hon glittrar och glänser, och jag blir glad av alla som kommenterar hennes nyvunna styrka, karisma och glädje.
Det bubblar i mig.
Glädjebubbel, och när ingen ser –tror jag- stryker jag bort envisa tårar som inte accepterar att jag motar bort dem.
De hänger glatt och oförskämt i mina ögonfransar, och jag skrattar och skakar lätt på huvudet. Jaja, häng där då!
Ler lite mer när en bekant tycker jag är söt som blir så glad när hunden vinner. Såklart jag blir glad när hunden vinner.
Men tårarna gråter jag förstås för Fågelungen som håller på att vinna tillbaka sitt liv,sina dagar, sin styrka och sin egen vilja.

Priset betalar vi på seneftermiddagen, monstret ger sig inte utan strid.
Fågelungen vissnar som en slokande blomma, och trots alvedon/ipren och extrapyssel kommer huvudvärken, yrseln och uppgivenheten som ett brev på posten. Vi äter och så stupar hon i säng igen. 

Jag rastar hundar medan hon vilar och det är svårt att inte smittas av min dotters tysta, bleka och sköra sinnesstämning. 
Fågelungen svettas och fryser om vartannat, mår illa av maten, men tar nästan allt. När hon bäddar ner sig kramar jag henne godnatt och hon vill inte släppa taget om mig. 
Det gör inget, vi gör plats åt oss båda, och ligger ett långt tag under täcket tätt, tätt ihop. 
Hon luktar gott, ser trött ut men ler lite när jag påminner om dagens bravader. Jag påminner henne också om att det är svårt att vara stark, att det är tungt at vara modig och alldeles utmattande att vara starkare än starkast. Men att hon klarar det och att hon en dag kan se tillbaka på sin kamp och veta att hon fixade det och blev frisk. Hon har gjort mer än mest, och biten som är kvar av Bli-frisk-vägen, är inte så lång. 
Hang in there! 

Så går helgen. 
Och vi går med. Tävlar, äter, skrattar, vinner, upplever och LEVER! 
Vi packar, kör hem, och sparar våra minnen av den underbara resan långt inne i vårt inre. 
Och jag kommer för alltid att ha min starka, fina och snart friska dotter på näthinnan över vad hon faktiskt kan! 
💖

Sommarresa

 

Vi ska på semester.
Åka bil, många mil. Långt och enformigt.

Systrarna har bunkrat upp med godis och efter någon timme går de loss på sötsakerna. Fågelungen ritar. Hon har med penna, papper och ritblock.

Mannen och jag stannar och köper fika och systrarna tigger glass.

Milen rullar på och det är tyst. Så säger hon, Fågelungen...; "Jag undrar varför de gör godis och chips och sånt i så prasslande påsar. Har inte ni funderat på det? Det låter alltid så när nån ska äta nåt gott."
Hon tystnar eftertänksamt, snurrar lite på håret, väntar på att vi ska svara, men bara tystnaden hörs. Vi väntar också på svaret, iallafall jag. Systrarna mumsar och ser glada ut.

Hon snurrar mer på håret, tar fatt i pennan och färglägger än intensivare i blocket, avslutar sin lilla monolog innan hon bara ritar vidare;

"Det är nog för att andra ska höra och bli sugna."

 

 

 

 

 

 

Semester

 

Det är dags igen.

Ett år sen sist, vår första semester med Monstret.
Han är med i år också, min förhoppning om en frisk Fågelunge,  och en fri ledighet gick i grus.

Hon oroade sig över det innan vi åkte, maten, ätandet, det socialare livet och hur vi i familjen skulle må.
Jag tänkte det skulle gå bra. Jag sade att det –nog- skulle gå bra.
Jag stöttade henne, sade att vi skulle kämpa och att hon fick vara som hon är. Vi vet ju att hon är sjuk.
Det funkar för alla – utom mig.
Jag mår sämre än sämst, håller ihop hjärta, själ och kropp med vilja och envishet, fast jag känner mig som ett lapptäcke ihopsytt av trasiga och ledsna delar.
Eller kanske mer som ett brustet glas, ett sånt som sitter ihop och bara är skärvor. Blås inte på det för då ramlar det isär.
Det är liksom jag.
Peta inte på mig för då ramlar jag ihop.

Jag har barrikaderat mig bakom ett par jättestora solglasögon. Det är en skitsommar, solen har också semester (och det är inte här), så det ser kanske lite märkligt ut att jag har stora solbrillor?
Jag skiter i det. Jag får vara konstig.
Tänker att folk tror jag är snobbig, eller har missuppfattat och TROR det är soligt, eller så kanske min man slagit mig på truten?

Med stora glasögon kan inte alla se att man inte kan hålla igen tårarna rätt vad det är. Och så hinner man få undan dem, innan de hinner allt för långt ned på kinderna.
Så smart!

Vi har semester.
Sol (nåja)
Fågelsång
Havsbris
Lättsamma vågor på stillsam morgonpromenad
Fiskmåsar
Hamnmusik
Shopping
Minnen från mitt favoritställe på jorden
Ledighet
Sena grillnätter med goda vänner
Nyslaget gräs och avlägset prat från en högljudd granne
Fånga dagen! -
Jag kan inte.
Funderar på morgondagen.
Heldygn?
BMI
Sond
Zoombies
Framtiden
Försöker hålla skräcken stången och accepterar att jag inte kan skratta med de andra. Bara jag inte gråter
Skyller på magsåret. Trött, utarbetad och behöver-bara-vila-så-blir-det-nog-bra.

De köper mediciner, bär kassarna och frågar hur jag mår.
Tack så jättemycket, snart går det nog bättre.

Känner Monstrets arm och flin under min.
Vi vet båda.
Hur det står till.