Nästan glömt...


Vi är på resande fot. 
Utomlands, tävlar igen, och trivs inte såvidare värst bra i värdlandet. Men det får gå, vi har kul mestadels, och njuter av att upptäcka, uppleva och bara vara lediga hemifrån. 
 
Sista kvällen drar vi över mattiden. Det känns ganska okey, jag klarar det bättre än förr, och Fågelungen säger ju aldrig något om det. 
Vi klättrar in i bilen, kompisarna nämner inget om middag, kanske är de inte hungriga, kanske är de artiga och inväntar oss. Jag känner hur det pickar i mig, pockar, påminner om det där behandlaren sade en gång för länge sedan; 
Glöm aldrig att hennes mat är hennes medicin. Typ som hennes hjärtmedicin, håll tiderna. 
 
Jag glömde aldrig de där orden för nästan två år sen. Och efter dem har jag vart slav under klockan. 
Fast idag är jag sen, och just som jag tänker ta ordet säger Fågelungen att hon undrar när vi ska äta, hon är hungrig. 

Hon bara säger orden som om de vore det mest naturliga i världen. Och egentligen är de ju det. Hon har sagt dem så många gånger förr, fast för så länge sedan att jag nästan glömt dem. 

Nu hoppar jag till och blir alldeles perplex. Och alldeles väldigt mycket glad. 
JÄTTEGLAD!! 

Ser på henne i backspegeln, ler och talar om jag jag bubblar av glädje över att hon känner och säger att hon är hungrig. 
För när gjorde hon det senast? 

Denna enkla lilla sak. 

Glad
l
a
d

Äta ute

 
Vi bestämmer att vi ska äta ute. Alla ska med och vi planerar i sista sekunden vilken restaurant vi vill äta på, och vad för sorts mat vi vill ha. 
Duschar, byter kläder, fnissar lite och, iallafall jag, känner det förväntansfulla bubblandet av glädje i magen. 
- Vi ska ut och äta allihop! 

Kommer på i bilen att vi inte bokat bord. Hm... Det är helg.....
"Ringer du och bokar bord då?" Pappa kör, systrarna surfar och jag mår illa, åksjuk. Den som är mest redig är just Fågelungen, och hon nickar, slår in numret på sin mobil, och bokar för oss alla med stadig röst, när någon från restauranten svarar. 
Hon tackar artigt, ser glad ut och meddelar oss att bordet väntar. 

När vi kommer fram har vi en trevlig kväll och alla äter. Fågelungen också. 
Vi är på restaurant. Hela familjen. Och alla äter. 
Fågelungen också. 

Jag upprepar orden för mig själv. Tittar på min dotter, försöker låta bli att glo. 
Lyckan bubblar i min mage, knottrar sig på mina armar och vill dra mina mungipor uppåt, mest hela tiden, i ett lyckligt dumflin. 
Jag säger inget. Gestikulerar försiktigt ett hjärta till henne. Bara från mig. 
Och så äter vi i vår familj vidare på restauranten. Bland alla andra. Ingen som ser oss skulle märka något. Men det ÄR speciellt. 
Mycket. 

Dag, kväll, mat.

 


Jo, jag har haft en skitdag. Stressig, full av måsten. Läkarbesök. Möten i skolan och handla på affären.
Stressa hem. Packa ur bilen, bära upp och bara den där otäcka känslan av att magen tänker ta livet av en.
Av mig.

Mannen är också stressad.
Jag vill att han ska hjälpa mig.
Han vill att jag ska hjälpa honom.
Vi hamnar i en oense-diskussion. Inte helt snygg.
Som ju oensediskussioner inte är.

Kvar på agendan;
Disken. Tvätten. Rasta hundar. Mata hundar. Städa. Betala räkningar. Middag. Hämta lillasyster i stallet.
Klockan är nästan middag.
Denna eviga satans klocka – tick, tack, tick, tack, jag närmar mig matdags. Dags för maaaat.

Dessutom är jag kissnödig, känner att det var länge sen, nu går det inte att strunta i drunkningskänslan längre. Jag MÅSTE på toa.
Suckar, sitter där inne ett tag, pratar med katten på golvet.
Hon ligger just på värmeslingan, spinner lite och klipper med ögonlocken.
Jag vill vara hon.
Jag vill transformeras till en katt utan måsten.

Nu.

Jag är en mamma. Mamma med ansvar.
Trött visserligen, men ändå.

Fågelungen räddar mig.
Hon är glad idag. Stark.
De gråblå glittrar. Munnen pratar massor, tar sig genom min huvudvärk och onda mage.
”Mamma, jag gör middag. Jag gör varma mackor. Strunta i det du planerat, vila lite!”
Hon får med sig storasyster i köket, pladdrar och fixar. Ost/skinka/salami/lök/tomat/ananas/smör och bröd.
Krydda, dricka och fin dukning. Film på TV (Vi har fortfarande inte masat oss från TV-tittandet….) och plötsligt sitter alla och mumsar.
Mackorna är goda och filmen bra. Fågelungen har valt, och den är lika bra nu som förr. Jag skriker av skratt när Jack Nicholsson hoppar över strecken och får med sig den lilla fulsöta hunden. Alla skriker av skratt. Mannen också.

Här sitter vi liksom. Frustar av skratt, äter gott och dottern har ordnat kvällen.
Dottern äter också.

Och jag ryser av välmående.
På riktigt.