Veckoschema

 


”Men hej! Vad roligt att ses! Hur mår du, jag mår såhär, vi har flyttat, var bor ni, jag hörde att din dotter var sjuk, hur mår hon? Vad roligt att det går bättre, men hur går det egentligen med körkortet? Jag vet ju att hon är hemma hela dagarna. Men allvarligt, VAD sysselsätter hon sig egentligen med?”
Osv.
O
S
V.
Suck.

Måndag:
Besök hos naprapaten. Fågelungen har redigt ont i kroppen och hon går en gång i veckan till en som är duktig på att hjälpa henne med massage och koll på muskler. Detta på inrådan av Capio och läkarna, men vi måste betala. Mmmm…
= Efteråt är Fågelungen glad, men ledbruten och helt slut

Tisdag:
Öppenvård på Capio ett par timmar.
= Väldigt mycket ångest någon dag innan och inte minst timmarna före. Fågelungen är ganska slut när jag hämtar henne.

Onsdag:
Efter lunch är det besök hos psykologen. Det går bra och Fågelungen verkar vara på bra humör. Så är det inte alltid…
Vi fikar efteråt och handlar tillsammans.

Torsdag:
Seneftermiddag möte hos dietisten.
Det tar en knapp timme att köra dit och en knapp hem. Vi är där 1.5 timme och äter middag i stan efteråt.

Fredag:
Nytt möte på öppenvården.

Ledsen Fågelunge kvällen innan, vi sitter en bra stund och pratar. Nattar oss och pratar vidare dagen efter.
Åker dit, jag väntar på ett fik. Hoppas det ska gå bra.
Det gjorde det!
Vi åker hem och jag kan gå till jobbet och försöka ta igen en del av det jag missat.

Lördag och söndag:
Kan vi göra vad vi vill. Bara vi ser till att följa matschemat:
08:00 FRUKOST
10:00 MELLIS
12:00 LUNCH
15:00 MELLIS
18:00 MIDDAG
21:00 KVÄLLSMÅL

EN GÅNG I TIMMEN DRICKA EN DL VATTEN.
Dagen blir liksom lite upphackad. Phu.
Men föralldel. Hon ÄR hemma hela dagarna. Vad hon gör?
Försöker hålla ångesten stången, äta sina sex mål och hålla tiderna. Inte ha allt för mkt ont i muskler, leder och själ.
Och långsamt, långsamt låta yttre och inre vakna till liv.

Det TAR TID.
Och det får faktiskt göra det.

Dag, kväll, mat.

 


Jo, jag har haft en skitdag. Stressig, full av måsten. Läkarbesök. Möten i skolan och handla på affären.
Stressa hem. Packa ur bilen, bära upp och bara den där otäcka känslan av att magen tänker ta livet av en.
Av mig.

Mannen är också stressad.
Jag vill att han ska hjälpa mig.
Han vill att jag ska hjälpa honom.
Vi hamnar i en oense-diskussion. Inte helt snygg.
Som ju oensediskussioner inte är.

Kvar på agendan;
Disken. Tvätten. Rasta hundar. Mata hundar. Städa. Betala räkningar. Middag. Hämta lillasyster i stallet.
Klockan är nästan middag.
Denna eviga satans klocka – tick, tack, tick, tack, jag närmar mig matdags. Dags för maaaat.

Dessutom är jag kissnödig, känner att det var länge sen, nu går det inte att strunta i drunkningskänslan längre. Jag MÅSTE på toa.
Suckar, sitter där inne ett tag, pratar med katten på golvet.
Hon ligger just på värmeslingan, spinner lite och klipper med ögonlocken.
Jag vill vara hon.
Jag vill transformeras till en katt utan måsten.

Nu.

Jag är en mamma. Mamma med ansvar.
Trött visserligen, men ändå.

Fågelungen räddar mig.
Hon är glad idag. Stark.
De gråblå glittrar. Munnen pratar massor, tar sig genom min huvudvärk och onda mage.
”Mamma, jag gör middag. Jag gör varma mackor. Strunta i det du planerat, vila lite!”
Hon får med sig storasyster i köket, pladdrar och fixar. Ost/skinka/salami/lök/tomat/ananas/smör och bröd.
Krydda, dricka och fin dukning. Film på TV (Vi har fortfarande inte masat oss från TV-tittandet….) och plötsligt sitter alla och mumsar.
Mackorna är goda och filmen bra. Fågelungen har valt, och den är lika bra nu som förr. Jag skriker av skratt när Jack Nicholsson hoppar över strecken och får med sig den lilla fulsöta hunden. Alla skriker av skratt. Mannen också.

Här sitter vi liksom. Frustar av skratt, äter gott och dottern har ordnat kvällen.
Dottern äter också.

Och jag ryser av välmående.
På riktigt.

Happily ever after

 

Dagen har varit lång. Full med saker.
Att göra saker.

Yngsta dottern har installerats på sin nya skola. Hästen är med och vi har tagit adjö, så märkligt utan henne hemma, hästen alltså. Dottern kommer hem varje kväll.
Men dagarna blir långa och det blir färre och färre barn hemma. Konstig känsla.

Spännande nytt ställe föresten. Skolan alltså. Full av tjejer i samma åldrar. Glittrande ögon, hästsvansar och förväntansfulla leenden.
De flesta med egen häst, prylar, grejer och sinnen öppna för livet.
Alla utom en handfull ska bo där. En av de handfulla är min yngsta tjej. Hon vill bo där. Och hon vill bo hemma.
Bra, för jag vill också att hon ska bo hemma. Tänk om det bor ett äsmonster där? Som hoppar in i barn när mammorna inte är där?
Jag missade första gången. Men två gånger ska jag inte vara blind.
Har jag kontrollbehov? Kanske. Det känns bra att hon kommer hem varje dag. Jag har sedan länge vant mig vid hur det känns när det är obra.
Ingen vidare kul känsla.

I alla fall, så sitter vi i bilen på väg hem. Yngsta dottern, trött och lite skitig. Mannen, trött han med efter att ha kört fnittriga hästbrudar hela dagen. Mamman, jag vill säga, också trött och himla hungrig.
Fågelungen är också med, är hon hungrig? Jag vet inte.
Klockan tickar på och nu är den långt över sex. Mattiden. Plingplongdingdong – HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!!! Rrrrrrrriiiiiiiiiing!!!
Jag blir galet stressad av att inte hålla tiderna, och Fågelungens behandlare poppar upp i huvudet på mig; ”Mat är medicin. Fågelungens typ, hjärtmedicin. Vill du hjälpa henne - se till att bla hålla tiderna. Oavsett vad”

Jag säger som det är till min familj. Vi måste ha middag, vad ska vi göra? Handla mat och laga hemma? (Klockan hinner bli minst 20 innan det är klart…) Stanna på en restaurang? (Dottern stiiiiinker häst) Bara åka hem och käka mackor?
Jag suckar, ingen säger något. Och så möter mina ögon de gråblå i backspegeln. De glittrar och så säger den tillhörande munnen – ”Vi kan ta Donken. Det ligger ju precis här” Det blir tystare i den redan tysta bilen.
Lillasyster stirrar pmed plötsligt och intenst intresse på sin mobil och pappa kör bara. Fågelungen ser allvarlig ut och jag drar efter andan.
Frågar henne vad hon menar? Mc Donalds? Va?
Hon nickar och ler. Säger att vi kan käka hamburgare. Då går det fort, restaurangen ligger nära och maten serveras snabbt.

Skratt smittar.
Alla ler, och lillasyster mest. Vi ska äta MC DONALDS!! JUHU!!!

Och så åkte den lilla familjen till Donken, handlade och åkte hem till den tredje dottern och så åt alla sina burgare och var faktiskt lyckliga just den dagen.

Och i en familj med en Fågelunge, är det sannerligen inte det sämsta.