Sopsäck

 
 

Hon sitter bakom ett BERG av kläder.
Hela skåpets innehåll är slängt på golvet. Sorteras i högar.

Fågelungen ser koncentrerad ut. Bestämd.
Och sårbar.

Högen med XS kläder är störst, och den gör ont. Jag ser det.
Men hon är bestämd, och fortsätter oförtrutet städa. Tar upp en tröja, synar den. Lägger i sälja högen.
Nästa, en klänning hamnar i kastapåsen. Njae, inte kasta, men slänga på återvinningen.

Jag hänger lite i dörröppningen, betraktar min dotters arbete….. Skrattar lite åt ena hunden som ligger under en klädhög i sängen, och berömmer Fågelungen det hon gör nu. Hon hänger lit med huvudet. Säger att det känns svårt.
Kasta så många kläder. Favoritkläder också.
Hänger mer med huvudet och säger tyst att hon skäms, skäms för att pappa och jag fått köpt kläder som nu är icke brukbara.
Jag står kvar på tröskeln, vill liksom inte bryta klädsorteringen, gör tummen upp och säger att hon är duktigare än bäst, att ingen kvinna har XS i kläder, bara barn.
Påminner henne om att hon inte är något barn.
Längre.

Jag ser min dotters tveksamma minspel. Hinner känna ett välbekant obehag i min mage samtidigt som hennes kompis kommer och ställer sig bredvid mig och ler hon också.
Säger något om alla kläder som jag inte hör, det snurrar istället tankar i mitt eget huvud. Blir hon frisk nu? Kommer hon att bli sjuk igen? Ska vi kasta alla kläderna? Kommer hon att ångra sig? Vi måste köpa nytt snarast. Var slänger vi de gamla? Tänk om vi aldrig mer kommer ha ett äs-monster i huset? Tänk om monstret kommer tillbaka.
Fan, sluta ha katstroftankar!!!!
Kompisen säger att hon sagt samma som jag tidigare under dagen.
INGEN har extra small i sina kläder. Ingen frisk, normal. Klart kläderna ska slängas!
Jag ler mot henne, tacksam över hjälpen och ser att Fågelungen ser lugnad ut också. Två mot en ger oss mandat på det rätta.
monstret ser jag inte röken av.

Tjejerna babblar inifrån rummet.
Jag tog med mig en katt, sätter mig med den i knäet och dricker en kopp te. Känner hur jag blir lugnare och gladare.

Snart har vi inte en grej kvar med den förhatliga storleken.
Bort, bara bort! 

:-) 

Att gråta av lycka och sorg - Ett gästspel igen

 
Häromdagen läste jag en text som berörde mig djupt. Jag var ute med bilen, och efter att jag läst blev jag tvungen att stanna och gråta en skvätt.
Tårar av lycka, och av sorg.

Jag har bett om tillåtelse att få dela med mig av min starka dotters ord, och de kommer här:

    💖

Vattnet strilar ner över mig, och som alltid när jag duschar svävar tankarna runt  inuti huvudet. Det är konstigt hur mycket man tänker när man står i duschen, men det ger en verkligen ett slags andrum. Iallafall nu när jag inte får ångest över min kropp hela tiden.

 

Jag tänker glada tankar, vilket jag gjort väldigt mycket senaste tiden. Jag tänker på hur bra allt som är bra är, på allt mysigt och roligt som ligger framför mig. Jag är så uppslukad av tankarna att jag knappt känner av frossan och magknipet.  Och plötsligt slår just det mig; hur glad jag är. Hur bra jag ändå mår när jag inte har ångest. Hur mycket roligt som ligger framför mig. Att det inte finns något längre som otillåten mat eller styrande monster. Jag kan kliva ut ur duschen och äta vad jag vill. Exakt vad jag vill, och inget kommer hända. Jag måste inte vara utan mat resten av dagen, jag behöver inte gå utan flera dagar i sträck. Jag behöver inte gå ut och jogga eller kompensera på annat sätt. Monstret kan inte bestämma längre. Hon kan ge mig ångest, göra mig yr och svimfärdig, eller ge mig andra kroppsliga krämpor. Men det går över, och jag kommer äta oavsett. Så gör vad du vill, ätstörningsjävel.

 

Jag tänker på hur jobbigt det har varit. Jag tillåter mig att känna. Känna hur hemsk anorexian är. Hur mycket jag fått genomlida och kämpa mig igenom. Hur svårt och förfärligt det har varit att leva ett "normalt" liv i flera, flera år och vara instängd, inte få välja och styra själv. Att skiljas från de man älskar och står nära, trots att de finns precis framför en. Monstret styr kroppen och jag sitter inlåst i ett mörker inuti mig. 

 

Och när jag tillåter mig att känna allt det här, så börjar jag gråta. Först av glädje över hur bra mitt liv är och håller på att bli. Hur bra det kommer bli. Att jag kommer kunna äta och inte ha ångest. Jag kan ha ångest över vanliga saker, som alla andra. Det är ofattbart att jag knappt har panikattacker/ångestattacker längre, det är otroligt skönt. Jag kan få ordentligt med ångest, men nästan aldrig så att det blir en attack. Det betyder dock inte att ångesten är mycket svagare, utan att jag har fått hjälp så jag kan hantera allt det jobbiga och svåra bättre. Men överlag mår jag så mycket bättre, för när man svälter har man inte så mycket bra perioder. Man tror det, men det har man inte. Men jag har mycket mindre ångest nu, och oftast inte lika extremt jobbig.

 

Sen gråter jag av sorg. Över allt jag utsatts för. Att jag inte tillåtit mig att känna. Att jag levt instängd i så många år, levt i svält, blivit så misshandlad. Att jag vägt så lite utan att se det. Att jag avskytt mig själv så, och nedvärderat mig så totalt. Min stackars kropp och själ som utsatts för det här. Ingen borde få genomgå sånt här. 

Sen tänker jag att jag kan gå ut och äta vad jag vill. Och då börjar jag gråta ännu mer.

 

Nu sitter jag ute på tomten i solen. Det blåser rätt mycket, så jag kan sitta här även om jag har lite feber. Alla mina älskade vapendragare, hundarna, ligger bredvid mig. Hästarna betar utanför och jag lyssnar på musik. Min vardag är bra. 

 

Det här inlägget var svårt att skriva, jag bröt ihop när jag kom till "känna hur hemsk anorexian..". Jag förstår att många inte förstår det. Men jag gör det äntligen. Jag tycker inte synd om mig själv, men det som jag varit med om är hemskt. Denna sjukdom räknas som den näst mest svåra och kämpiga efter cancer. Den påverkar främst den sjuka så mycket, men också de runt om. Anorexia är bland, eller den, värsta psykiska sjukdomen enligt utförliga studier. Hemskt värdelös. Jag är utbränd, och måste jobba länge för att bli helt bra. Men jag har lärt mig så ofantligt mycket, och jag håller på att förändras. När man varit med om något sånthär är det som att man kommer upp till en ny nivå av förståelse som man inte ens visste fanns förut. Så jag förstår att folk inte förstår. För jag gjorde inte det heller förut. 

 

Så jag sitter på tomten och gråter med mina hundar. Och så tänker jag "jag kan gå upp och äta choklad". Jag ler, och så tränger ännu mer tårar på. Men mest av glädje.

Sitta på golvet

 


Hon sitter på golvet.
Huvudet mellan knäna, rosavarmarma armar och kokande kinder.

Fågelungen är den som alltid fryser, har kofta, extra varma byxor, och aldrig är barfota. Nu kokar, droppar, ångar, rinner det om henne.
Jag kommer in i rummet av en slump och upptäcker henne, frågar hur det är, förstår tystnaden och känner på hennes kropp.
Sliter av henne strumporna, koftan och öppnar fönstret. Sätter mig bredvid, fläktar med en tidning och babblar om allt och inget i lugn ton.
Ber henne andas med långa tag, och så bara väntar vi.
Hon är yr också, huvudvärk….

Efter en stund, hur lång tid egentligen? Jag vet inte. Långt känns det som, piggar hon på sig, yrseln släpper och illamåendet ger upp mer och mer. Bara huvudvärken trummar och är närvarande, men dryper av så smått efter alvedonens bekämpande.

Jag tar henne under armen och så sätter vi oss ute i vardagsrummet med de andra.
Låter lugnet omsluta oss, tvingar det olugna i mitt mammahjärta att vara tyst och sitta fint.