Gott Nytt År 2017!

Så är året slut. 
Och alla slut har en början. 
 
Jag önskar Er Alla 
Ett Gott Slut och En God Fortsättning! 
Var rädda om er! 

Vi hörs nog här inne 2017 ♥
 
 
 

Försiktig positivism

 


Jag har städat.
Jag har tvättat.
Jag har hängt kläder.
- Nu hänger jag kläder.

Jag har diskat.
Jag har dammsugit.
Jag har lagat mat.
Jag har tänkt ledsna tankar.
Mest hela dagen.
Suck.

Huset skiner, äldsta dottern har hjälpt mig på jobbet, så jag ska hinna göra alla vardagliga saker, mellandottern överkom sin ångest och drog iväg på hundutställning med kompisarna. Yngsta dottern har inte hetsätit på några veckor.

Jag viker och hänger det sista. Tänker att jag stod här förra året och trodde Fågelungen skulle dö.
Det gjorde hon inte.
Hon dog inte – hon kickade ut monstret och kämpar som en galning varje dag för att hålla honom borta.
Hennes hår är långt och friskt, ögonen blå och kvicka och munnen rapp. Hon dog verkligen inte.

Nedanför terassen står Lillasyster. Jag betraktar henne medan jag pysslar med mitt, och stannar upp när jag ser henne krama sin fina häst och plantera en stor puss på den glada mulen.
Bästa vännen, den stora svarta med de kloka ögonen pussar så gott hon kan tillbaka på hästvis, och så ser de nöjda ut båda två.
Kärlek mellan ett djur och en människa är sällsamt vackert, och speciellt fint när en behöver den andra alldeles extra mycket.

Jag hör hur det blåser lätt i trädkronorna, känner plötsligt solen på min kropp och märker att jag är trött, men också lite hoppfull.

Ett ätstörningsmonster har vi nästan jagat ut, och även om det känns som om jag inte alls orkar en kamp till, så ska vi klara det!
Vi är redan på väg.

Istället för att fortsätta städa hämtar jag datorn, bäddar ner mig i ett täcke på terassen, skriver en liten trudilutt och blickar upp på himlen.
Den är alldeles klarblå med mjuka bomullsmoln som i rör sig i sakta mak med sövande rörelser. 

En svag doft av grill når min näsa, och jag hör mannen sätta på lite musik medan han förbereder middagen.
Livet kanske inte bara är dumt. Livet består ju faktiskt också av dofter, värme, blå, blå himmel och skratt. 
Jag hör Lillasyster småprata med den fyrbenta, lyfta på hovar, rykta och pyssla. Hon låter lugn och glad på rösten. 

Och så bestämmer jag mig för att ledsna tankar äga ej tillträde resten av dagen. 
Bara glada. 

 

Och nu då


Min starka, modiga och kloka dotter kämpar på.
Fortfarande, varje dag, och det går framåt. 

Hon sitter mitt emot mig just nu. Fingrarna far över tangentbordet, stannar upp, tänker till, och så arbetar de vidare. Hon surfar, ler snabbt, koncentrerar sig och är i sin egen värld. 
Telefonen surrar till och hon avbryter datapysslandet mot telefonknappande. Hon svarar "en kompis" när jag frågar vem som är i telefonen.  
För jag kan inte låta bli att fråga. 

Jag betraktar henne, insuper hennes ansikte som är böjt över telefonen och sedan datorn. Det långa håret glänser, ögonen är uppmärksamma, allvarliga och lite forskande. De glimmar till lite när hon messar med väninnan, ett glimma-till-skratt, ett snabbt leende, och så är hon tillbaka i datorns värld. 
Mina ögon vill inte sluta att titta på henne, min vuxna dotter. Hon är sin egen nu, nästan, snart. Engagerar sig i många saker, hjälper till med hushållsarbetet, oroar sig om jag sover för lite, tar bilen och gör ärenden åt sig själv, men också åt andra. 
Och mest av allt, hon ansvarar för sin mat. För sitt mående. 

Jag minns dagar, nätter, minutrar och sekunder av sorg, skräck och uppgivenhet. Jag minns ork som försvann, skratt som tog slut och mörker i rummet, bakom hennes stängda dörr. 
Åh, jag minns så mycket! 

När jag låter tankarna komma, då minns jag massor. Jag vill inte minnas faktiskt. Inte allt iallafall. Det gör ont, och är svårt. 
Kanske kan jag tänka försiktigt, och komma ihåg bara lite i taget? 

Jag släpper fram minnen av en ensam Fågelunge, sittandes i sin säng med benen i kors och en allvarlig min i det bleka ansiktet. Tunt hår, ringar under ögonen och borttappade skratt. 
Jag minns min dotter i en provhytt och hur jag på alla sätt och vis försökte undvika att titta på henne. Hur tungt det är att agera smakråd, och hämta och lämna kläder och hjälpa en som man älskar, men inte orkar titta på. Det är ganska svårt. 
Mina tankar snuddar vid alla gånger hon inte orkade gå med på hundpromenaderna och inte heller orkade vinka hejdå. 
Hur jag liksom vande mig vid att gå själv... Och nästan glömde bort hur det var att ha en babblande dotter bredvid mig, en pratande tjej med rosiga kinder och tankar som trängdes för de ville ut samtidigt ur den rosenröda munnen som ofta såg glad ut. 
Om hon alls gick med nu var munnen mest stängd. Och öppnades den ville ändå inga skratt ut. 

Nu sitter hon framför mig, stark, glad och sig själv. 
monstret vill vara med ibland, men han får inte. Min dotter låter honom inte. 
Ibland är han stark, tar sig in med en fot, en hand eller bara några fula ord som är svåra att inte lyssna på. 
Men hittills har hon lyckats få ut honom nästan med detsamma. 
Och någon enstaka gång har hon ringt och så har vi hjälpts åt att kasta ut honom. 
 
Ute är det mörkt, fast det är sommartid. 
Här inne sover alla, utom vi. Fågelungen och jag. 
Vi sitter framför våra datorer och surfar eller vad vi nu håller på med. Vad hon håller på med vet jag inte. Men vad jag håller på med vet jag. 
Jag är lycklig. 
Min dotter äter fortfarande. Hon kontrollerar inte sina svåra tankar och ångest genom att svälta, utan försöker hitta andra vägar.
Min dotter är på rätt väg, hon håller så sakteligen på att ta tillbaka sin själ. 

Jag surfar inte. Jag smygtittar, lyssnar till vår väggklockas lugna tickande, ser en glimt av månen, och hör en av våra hundar sucka i sömnen. 
Och så njuter jag av utsikten på andra sidan bordet. 
Min dotter som sitter där och är just det. Min dotter. 
 
 


Ps. 
Vi äter lite popcorn och delar på ostbågarna från häromdagen också. 
Och det är alldeles underbart!