God Jul!


För andra året i rad önskar jag Er alla En God Jul härinne.
Jag önskar att Ni alla får en lugn afton, god mat - som ni kan njuta av, både drabbade och anhöriga. 
Jag önskar att alla monsters tar semester idag, kväser ångest och tunga tankar. Och jag önskar Er alla (helst många) skratt och glädje över livet. Förstås alla dagar, men särskilt idag. 
Var rädda om er! 
 
 

Kakor

 
Jag har en stor och aldrig sinande kärlek för Hallongrottor. Jag helt enkelt älskar de där vetefärgade godbitarna med sylt i mitten.
Ibland tror jag nästan jag är gravid, för jag kan få cravings lite närsomhelst och bara känna mig GALEN om jag inte får fatt i en Hallongrotta. Eller två.
Förstås nybakad. (Och nej, jag är sedan länge färdig med barnafödande)

Turen är på min sida, vi har ett fantastiskt konditori nära hemmet. De som jobbar där känner igen mig och flinar glatt när jag kommer.
Viskar bergis med varann; ”Nu kommer Hallongrottstanten. Hon kan inte vara klok, LEVER hon på Hallongrottor??!”
Det struntar jag i.
Att jag inte är klok alltså. Det får det vara värt, bara jag får mina hallongrottor :-)

När jag är där passar jag på att köpa något till resterande familj, som förstås gillar olika saker. Lillasyster gillar chokladbollar, storasyster cheesecake och Fågelungen…. Hm, jag är lite osäker, det var ju så länge sedan. Så jag köper helt sonika en extra varje gång, fast olika sorter, tänker att hundarna kan få den som blir över.

Tittar i påsen om eftermiddagen, och ser att alla de goda är borta? Fågelungen ler lite, rycker på axlarna, hon kunde inte välja, båda såg så frestande goda ut.
”Så jag tog båda”
 
 
 

Bästa först

 


Vi har smitit hemifrån.  Äter mellis med bästa utsikten, njuter av sorlet, människorna och stressen som pulserar runt oss. Ser med storögda bondögon på allt som händer.

Vi är lugna.
Betraktar människomyrorna som irrar fram och åter.

Sitter mysigt, småpratar och äter –en för mig ny grej- frozen youghurt.

Fågelungens idé, ”mamma, kan vi inte åka och äta frozen youghurt en dag? Jag är så sugen…”
Vi åker samma dag.
Jag vill inte vänta utan kör vi så kör vi. Det mesta vi kan göra ska vi göra.

Spännande, och väldigt gott.
Fast jag tvekar när jag ser yoghurten, som ser ut som mjukglass, vanlij, cheese cake, choklad, och vad det nu var, resten av det.
Man ska fylla på med topping efteråt. Och den där toppingen, det var inte illa!
Nötter, frukt, godis, digestivekex, maränger, såser och jag vet inte allt. Fantastiskt i alla fall. Jag ser allt det goda och kan inte förstå att Fågelungen ska äta det hon lagt upp. Men det gör hon.

Hon äter youghurten, pratar med mig samtidigt, tittar på godisen, äter den, chokladbitarna åker ner, och såsen.
Jag jublar inuti. Men säger inget, utan pratar vidare om annat och äter samtidigt upp min goda melliskalla youghurt.
Noterar i vårt samtal att marängerna är kvar till sist och minns min unga Fågelunge, finsmakaren som alltid, alltid sparade det bästa till sist.
Vad hon än fick som liten var det bästa kvar till slutet och avnjöts med extra medvetenhet. Jag är plötsligt ruskigt medveten om de där tvåmarängerna.
Minns alla dagar, alla måltider med monstret. Allt det bästa som åts först.
Jag minns med en rysning hur Fågelungen alltid plockat ut det bästa, eler kanske jag ska säga, det minst värsta, åt det efter en massa fösande runt på tallriken, tuggande, plockande och delande. Det värsta (potatis, kött, sås) låg kvar till sist.

Nu gör hon samma sak. Skrapar upp yoghurten. Äter de sista fruktbitarna och marängerna, hennes barndoms favoriter, ligger kvar i ensam majestät.
Jag klarar inte att stå emot, det går inte bara, och med en ledsenklump i magen frågar jag om hon inte ska ha sina maränger.

Hon ler och tuggar i sig den ena medan hon svarar att det såklart hon ska!! Märker nog inte min lättade suck, och ser bara glad ut när jag konstaterar att hon förstås sparat det bästa till sist.
Fågelungen ler glatt, tuggar i sig den sista marängen och vet nog inte hur lycklig hon just gjort sin mamma.

För mamman fick just se sitt (nästan vuxna) barn äta maräng igen. Och det var en jublande, underbar och fantastisk upplevelse!!

Och såklart jag berättar för min dotter hur glad jag är.
Och hur viktigt det var för mig att få se just detta.

Hur stort det liksom kan vara,
att bara äta två maränger till sist.