MINNEN - Storasyster - Körkort

 
 


Storasyster vill ha körkort.
Hon är motiverad, samlad och bestämd. Nu är det faktiskt dags.

Mellansyster vill också ha sin lapp. Känner sig stressad över alla som välmenande konstaterar att det är dags.
Åldern är inne. Och TÄNK så skönt när hon är fri att göra som hon vill!
Vi tänker också att det är blir skönt när hon blir fri.
Fast från monstret.
Så hon kan skratta, leva, andas och upptäcka varje dag i sin egen vilja och välmående. När hon kan äta, njuta och må bra.

Ibland övningskör vi.
När orken finns, koncentrationen funkar och tiden räcker till.

Det är mer sällan än ofta. Vi är nog lite trötta allesammans.
Dagarna har blivit bättre, och vi är nästan ännu tröttare – i alla fall jag.

Så bokar vi en intensivkurs.
Skickar Storasyster och Mellansyster. Mellan hjälper när stor behöver, och stor håller koll så monstret hålls stången.
Flickorna mår ganska bra.
Mamman har en klump i magen.
Dagarna går, de skickar meddelande, pluggar, får stress, skrattar, och lagar egen mat.
Båda klarar teorin och jag är förstås jublande glad!


Vi pratar ofta.
Peppar, förklarar att många missar, livet går vidare och man kör upp igen. Fågelungen lyssnar, är allvarlig och väldigt orolig över dagen D.
Storasyster peppar, säger att de kan, och drar i det positiva. Vill låna bilen samma kväll de kommer hem. Bio utan mamma hägrar, och jag ler lite inombords och svarar något jag inte minns.
Vi får se.

Så kör de upp.
Fågelungen ringer innan. Kan knappt stå på benen, kan knappt få luft. Kan knappt tänka och vet inte hur hon ska överleva den kommande timmen.
Medan hon ringer kör Storasyster upp och jag har fjärilar i hela mig.

För hur ska det väl gå?
Ja, för hur ska det väl bli om hon missar? Kan hon klara att misslyckas? Kan hon ta nya tag?
Jag vet att hon är skör.
Jag vet också att Fågelungen är det starkaste som finns. Men just nu är hon lite skör.
Snälla goderarasötafinagud Glöm allt taskigt jag sagt och skrivit de föregående åren. Jag tar tillbaka allt bara du låter henne klara sig. Promise på riktigt!

Så slår klockan och jag är med henne.
I tanken kör jag med bredvid, fast jag går en hundpromenad samtidigt.
Och så ringer Storasyster.
Ledsen, besviken och ganska nere.
”Mamma, jag kan ju köra. Han var så orättvis, och så satt han och messade samtidigt” Mitt hjärta sjunker… Jag går långsammare, viftar lite åt de olydiga hundarna som förstås passar på att busa när jag försvinner in i telefonen och andra tankar.
Tröstar, lyssnar och håller med.
Absolut, den där killen var en bajskorv. Men du, nästa gång, nästa gång går det! Till slut går det, och går det inte, ja, då är det inte till slut.
Jag lyssnar mer, och känner så med finaste stora. Hon är modig, stark och positiv. Håller inne med det värsta. Fast jag hör att det är där.

Senare samma dag hämtar vi dem.
Den stora med allvarsamma ögon, och ett lättsamt skratt på munnen. Rycker lite på axlarna när jag klappar om henne, och säger att hon tar det nästa gång.


Fågelungen jublande GLAD. Hon klarade det!!! Alla på facebook heppar på, vi hemma skrattar och kramar henne.
Hon är så DUKTIG! För det är hon – hon har vunnit en kamp, och faktiskt ytterligare en.
Hon kan.
Fågelungen K.A.N!!

Finaste Storasyster bjuder sin mellan på glädjen. Döljer det allvarsamma, och kämpar på.
Vi övningskör allt vi kan, och väntar förstås på nästa tillfälle.

Fågelungen kör också allt hon kan. Skjutsar, hämtar, handlar och lämnar.
Hon ser stolt ut. Rattar bilen på bästa vis och mitt mammahjärta är så stolt. Båda flickorna gör mig så full av glädje och leendena jag har i mitt ansikte varje dag känns ovana och.. ja, glada liksom.

Och förstås kan Storasyster också!
Två veckor senare jublar hon och jag i telefonen en tidig morgon.
Den satt!
Lappen är hennes, och jag är mamma till TVÅ bästa unga tjejer med körkort!
Vilken underbar lycka. Vilken underbar tur jag har.


Vad gjorde jag väl utan mina tre underbara flickor. 

MINNEN - Storasyster - I badet

 

Fågelungen vill bada.
De trötta ringarna under ögonen skriker att mitt lilla barn mår förfärligt dåligt. Ansiktet är vitt och kroppen genomskinligt grå.
Hon går inte så fort, fryser hela tiden och har konstant huvudvärk.
Varje gång hon måste sätta sig på golvet när hon håller på att svimma blir det onda i huvudet ännu värre. Världen snurrar och det tar tid att komma på fötter.

Jag tänker att ett bad gör henne gott.
Nickar och hjälper att fylla på karet. Häller i doftande olja och bubbel, lägger fram en mjuk handduk och en filt på golvet till ögonstenen som vill ligga bredvid.
Dörren på glänt medan jag pysslar i köket.

Så ringer lillasyster och jag måste hämta henne. ”Fort mamma!” för det har hänt något och hon är ledsen och ensam på busshållplatsen.
Jag vinkar hejdå till Fågelungen som vilar i sig själv i det varma vattnet, ropar till Storasyster som jag möter ute med en häst att jag snart är tillbaka, och så kör jag med van hand ut bilen och rattar mot samhället.

Halvvägs slår det mig hårt. POFF!!!
De har sagt att vi ska hålla koll. De har sagt att hjärtat kan ta stryk och de har sagt att svimma kan man göra var som helst.
Det vet jag ju.
Jag stannar bilen, viftar förlåt till den arga, äldre herrn som kör förbi och visar finger och skakar på huvudet åt den veliga kvinnan-som-inte-kan-köra-bil-och-borde-hålla-sig-hemma.
Måste hem så ensamma Fågelungen inte drunknar i badet!
Vänder bilen och svarar i telefonen när ledsna lillasyster undrar när jag kommer.

Den vackra höstdagen är full av rött, grönt och orange. Lysande vackra färger och ändå är allt liksom mest svart.
Jag ringer Storasyster.
Hon svarar efter sju svåra år och åtta bedrövelser. Andas snabbt och sitter just på hästryggen. Ska ut på tur.
Hon låter förväntansfull, och jag vet att stunden är viktig för henne.
Hon vill inte avbryta.
Storasyster har svårt för förändringar. Att ändra i sista sekund är inte bra.

Jag övertalar, höjer rösten och befaller – ber i samma andetag.
”SNÄLLA! Hon kan drunkna där uppe. Hon svarar inte i telefonen. Du måste gå upp. NU!!”
Jag känner hur hon hänger med huvudet.
Hur hon inte vill.
Hur tungt det är att vara storasyster och hur värdelöst det är att ha ett monster inneboende.
Värdelöst.

Hon nickar ljudlöst. Drar upp axlarna i ett motvilligt ja.
Jag ser det inte, men vet det inom mig. Tackar henne andlöst och kör vidare för att hämta min yngsta.

När jag kommer hem, sitter storasyster på en tjock handduk i badrummet.
Mjuka röster där innifrån, och Fågelungen med avslappnat ansikte ovanför bubblorna. Hunden ligger bredvid och det känns okej.
Jag säger att jag är hemma, och att hon kan rida ut nu. Jag tar över.

Lillasyster tittar in, vinkar till de andra, den äldsta släntrar ner i stallet, mellanfröken ligger kvar och jag börjar med husliga sysslor.


Monstret tittar på och funderar på sitt nästa drag.