Dum egenskap

 
 
 
"Föräldar har en dum egenskap, de kan inte se innanför pannan på sitt barn.
De kan inte se vad du tänker" 
Gisela Van Der Ster 
leg.dietist och Doktor i Medicinsk Vetenskap

Vänta utanför

 

”Mamma, måste man ha en förälder med sig till dietisten?”

Vi är på väg till varannan veckas mötet, har lite sådär andan-i-halsen-prat-och-får-lyssna-lite-extra-för-klackarna-klippetiklopprar mot asfalten där vi gåspringer fram.
Som vanligt i lite sena sekunden, men vi kommer att hinna perfekt ser jag efter en snabb blick på mobilen.
Klocka slutade jag ha för många år sedan.

Jag ler lite. Har liksom väntat på frågan, och nu kom den.
Hittar flåset och frågar vad hon menar?

”Jo, alltså, det är ju jag som är sjuk, och överallt annars är det bara mig de vill träffa, men hos dietisten är det ju både du och jag. Ska det vara så?”

Jag berättar att vi blev rådda att minst en av föräldrarna skulle vara med i början, och att jag egentligen inte vet hur det ska vara nu.
Att vi kan fråga när vi kommer fram, och att hon själv ska känna efter vad hon vill. För det är ju som hon säger, henne det handlar om.
”Kanske vill du gå själv?”
Du har ju tagit så mycket ansvar nu, och din kropp är ju din, tillägger jag, och säger snabbt att jag inte alls har något emot att sitta i väntrummet och leka med mobilen medan hon är hos dietisten.

Och sant å säga har jag inte det heller.

Långsamt har veckobesöket hos fantastiska Gisela/Dietist blivit till varannan vecka, för att så krympa till ett var tredje veckas möte, där jag nu alltså inte längre ska vara med.

Vi tumlar in i det äldre huset, tar trapporna i ett huj, ramlar in i väntrummet, går på toa, kollar mobiler och så slår klockan 18:00.

Medan jag väntar på de båda surfar jag på alla möjliga och omöjliga sidor.
Läser kvällstidningarna, skummar hemsidor och sociala medier.
Så stänger jag av mobilen, sitter ett tag och ser människorna på gatan hasta fram och åter. Lyssnar till regnet som smattrar mot fönsterrutorna, och njuter av att jag är varm och torr.

Snart är klockan 19 och vi ska hem.
Mannen väntar med färdig middag. Jag känner det obehagliga krypet i magen, laga-mat-och-äta-klockan pickar på uppmärksamhet.
Vi har dragit över tiden, men det går ganska bra.

Numera. 
Numera kan vi dra lite över tiden, äta efterrätt ihop och jag har svindlande mycket tid för bara mig. 
Det känns fortfarande ovant. 



Möten, möten


Alla dessa möten. 
Brev från försäkringskassan - jag måste svara. 
Mail från sjukhuset - vi ska dit på avslutningsmöte. 
Efter lunch ska jag köra Fågelungen till kirpraktorn. Hon har ont i rygg och faktiskt nästan hela kroppen. Det är inte bara själen ett ätstörningsmonster äter av. 
 
Dagen är nästan slut, och vi sitter hos dietisten. 
Lär oss om bla nyttigheterna med att äta salt, salt och åter salt. Tror jag ska skriva mer om det. (Vet ni om hur viktigt saltet är? Jag har mest hört att det är onyttigt) 
Och vikten av att äta järn när man varit sjuk så länge som dottern faktiskt har. 
 
Jag lyssnar med ett halvt öra, och tankarna fladdrar iväg. 
Första gången jag satt här var jag gråtfärdig, ledsen och alldeles förtvivlad. Fågelungen lika liten som en pyttefågelbaby. 
Nu sitter hon på stolen bredvid min, ung, starkare och hon ser mer och mer ut att bli sin egen. Inte min, inte monstrets, utan bara sin. Hon börjar äga sin kropp.... 

Jag är trött. 
Trött på möten, trött på sjukvården och trött på dietisten. Som jag ju faktiskt tycker är en fantastisk människa! Hon har hjälpt oss massor. Och vi behöver henne fortfarande. 
Men jag är trött. Jättetrött. 

Plötsligt känner jag hur less jag är på hela skiten och allt bara väller över mig. Tankar som jag aldrig knappt vågat tänka. 
TÄNK.... om jag en dag också får vara min egen. 
Inte svara på försäkringskassemail. Inte gå på möten. Inte mota bort fula monsterjävlar från mitt fina barn och inte hålla god min när vänner ställer frågor jag inte orkar svara på. 

TÄNK om jag en dag får skratta utanpå och inte gråta inuti, känna lust att leva och inte vara grå. 
Jag sitter ett tag och är trött. Känner på känslan att det är okey. Jag får vara trött. 

Lyssnar sedan mer aktivt på de två som pratar och är tillbaka i verkligheten. 
Den verklighet som kanske snart ska bli min-vår- historia. 

Jag hoppas det.