Gästbloggande idag


Utdrag ur Fågelungens tankar: 


Jag vet inte om jag har skrivit om att jag rensade min garderob? Jag slängde ut (gav bort) allt som var under XS/34. Det var jobbigt att behöva göra mig av med vissa av mina favoritkläder, men när jag började titta på storlekarna blev jag väldigt förvånad. Många av mina kläder låg på just XXS/XS/32/34, och jag hade även barnstorlekar. Jag har kvar kläder från typ sexan som fortfarande var fräscha och har passat till och från.

Idag rensade jag inte kläder, för det är helt klart, så istället började jag gå igenom min enorma hylla (med enormt mycket grejer). Jag hittade rätt mycket som jag inte riktigt tänkt på att jag kunde hitta. Jag hittade bland annat böcker och papper där jag skrivit upp hur jag åt, och vad jag åt under en dag.
Till exempel hittade jag en, under en period när jag inte åt något alls under några dagar, och försökte äta så lite som möjligt som såg ut såhär;

30 mars - en kopp te och lite saft
31 mars - en banan, två dl mild vaniljyoghurt, 1/2 dl äpplejuice, två muggar te med mjölk och honung, två kex, en morot, 1/3 dl blåbärssoppa, ett äpple... (med en klammer där det stod ILLA)
1 april - ett äpple och två muggar te (1/2 msk mjölk och honung)

När jag fick upp just det där pappret, som låg löst, så blev det bara att jag läste per automatik. Jag blev helt stum, och fick som ett "freeze moment". Jag blev jätteledsen att läsa det där, över hur illa jag (egentligen sjukdomen) har gjort mig. Vad jag gjort mot mig själv. Vad som kunde ha hänt. Det gjorde mig så illa till mods. Det är en så ond sjukdom, det är ett så sjukt beteende. Att svälta sig själv. Jag förstår inte hur det har gått till. Jag har aldrig haft självmordstankar eller velat dö, men ändå har jag på något sätt påbörjat långsamma självmord. Usch. Det är jobbigt att skriva om det här. Någon tar liksom över en så att man gör det här. Nu när jag vaknat upp förstår jag, och jag blir rädd

300 idag

 
 

Allvarligt.
En anorexiaresa tycks vara oändlig.
-I alla fall i mina ögon.

Den tar liksom aldrig slut. Den bara kör på, fortsätter, fortsätter och fortsätter, i all oändlighet full av hinder på vägen, allvar och en fet portion sorg faktiskt.
Icke att förglömma – även uppgivenhet.

Vår resa är full av en massa saker, mycket av det finns nedklottrat här i bloggen.
I TREHUNDRA inlägg har jag fått ned en massa skit som det här fula Monstret lyckats ställa till med.
Och japp – han ska UT. Jag vet hur, jag har strategi, men han är så in i glödheta envis att jag, som också är ruggigt envis, har svårt att få till det.
Men han kommer att förlora, för Fågelungen är såklart en vinnare.
Så enkelt är det.

Under tiden skriver jag ned mina tankar, och upptäcker att idag har de blivit till otroliga 300 sidor.
Inte klokt. Helt sjukt (Ja, det är ju det det är)

Hur ska man stå ut med den här resan?
Och kan man stå ut att LÄSA 300 svarta sidor?
Fattar inte att jag har fått dem på pränt.

Faktiskt.

 
 

Goda råd - Läs

 
Det tar tid att blogga. 

Jag använder tiden till det, och hinner inte läsa så mycket som jag egentligen skulle vilja. För förutom att skriva måste jag liksom hinna leva också. 
Men ibland hittar jag lite lästid och för inte så länge sen snubblade jag över de här goda råden. Kloka, bra och värdefulla. 

Jag skickade dem till min man och påminde mig själv också. Ifall jag skulle glömma. Kanske ni också vill läsa? 
Här finns bloggen: http://nouw.com/evvelinas/anhorig-till-en-anorektike-13537774

 
Den sista har jag påmint mannen om alldeles extra. Och jag ska påminna våra vänner också, fast på ett bra sätt. 
Tack för att jag fick dela med mig av dina tips Evelina!