Städdag - Återblick


Jag städar huset.
Ingen är hemma, musiken är på full sprutt, solen skiner och jag känner mig full av ork.
Gnor på spisen så den blänker, torkar damm så det yr och vattnar törstiga blommor.

Sista rummet är Lillasysters.
Jag beväpnar mig med såpa, hink, aggressiv dammsugare och fast beslutsamhet, Här.ska.sorteras.Och.Tvättas.

Musiken jag satt på som stöd, kampstöd, spelar i sin ensamhet.
Jag hör den inte längre.
Mellan tonerna gnor monstret belåten och mätt.

Jag har fyllt den medhavda sopsäcken med det jag hittat i lådor och prång.
Förtioelva läskflaskor.
Oanad mängd tomma chokladprasslande papper.
Flera trötta, halvätna bullar.
Några tomma godispåsar.
Och en möglig nånting som jag inte vet vad det är.

Det dunkar i mitt huvud, och jag känner mig oändligt trött.
Jag förstår nästan att jag måste vara monstrets utvalda.
Han har byggt bo i min familj. 

Adjö

 

Jag ringer det välbekanta numret. Kopplas av den välbekanta telefonisten. Slussas vidare av välbekanta medarbetare och får så behandlarens ljusa röst i luren. Också den ytterligt välbekant.
”Hej, ringer du?”
Hon andas snabbt, som om hon skyndat sig, eller varit upptagen men satt sig ner några minuter för att prata med mig.
Jag hör på rösten att hon är nyfiket glad att prata med mig, nyfiken på hur det går för Fågelungen, och lite nyfiket orolig att jag har dåliga nyheter.
Det har jag inte.

Jag berättar att jag pratat med henne så många gånger under dryga ett och ett halvt år, så många tankar, timmar och tårar.
Och att jag nu, när jag inte pratar mer med henne vill berätta att jag på ett vis saknar henne, men mest av allt att jag vill ringa och berätta hur mycket hon har betytt för min dotter, men faktiskt också för mig. Jag säger som det är, att jag vill tacka henne av hela mitt mammahjärta (och det är STORT!) för all hjälp hon gett oss.
Innan hon säger det, påpekar jag att hon gjort sitt jobb. Visst. Men hon har gjort sitt jobb sådär lite (mycket) extra.
Hon har brytt sig, visat medkänsla och gett oss av sin kunskap, yrkeskunnande men också av sig själv.
Nu när jag mår bättre vill jag berätta hur oerhört tacksam jag är mot henne, och att jag hoppas hon fortsätter jobba med människor, och ge fler chansen att få hjälp av människor som hon.
Och att jag hoppas hon tar hand om sig själv, och inte blir alldeles dränerad av alla behövande och krävande föräldrar och allvarligt sjuka Fågelungar.

Efter min salva blir det tyst en stund och jag hör att hennes blå blir fulla av tårar. Hon snörvlar till och säger med stor värme i rösten att hon är så glad att jag ringer. Att hon varit så orolig för Fågelungen och att hela hon blir full av gråtlycka över nyheterna och vetskapen om att det just nu faktiskt går så bra som hon hoppats.
Hon avslutar med att säga att om hon bara kan hjälpa en enda… Så är hennes slit värt allt och mer därtill.

Vi pratar en stund till, och jag känner mig glad att skicka en verbal kram med en stor önskan om att vi aldrig mer ska ses eller höras i samband med ätstörningar. Gärna i det riktiga livet, men inte det sjuka.

Så avslutar vi samtalet, och när jag lägger på luren känner jag i hela mig hur tacksamheten mot M, hon den unga, med de allvarligt kloka blå ögonen, fyller mig med värme och glädje. Jag tänker att det är fantastiskt att det finns kloka, trygga och medmänskliga människor inom vården när man som bäst behöver det -  och jag hoppas många fler drabbade får samma kloka hjälp i framtiden.

 

 

Inte hela sanningen

 

Häromdagen skrev jag om Fågelungens beslut att upphöra med besöken på kliniken vi haft vid vår sida sedan 1.5 år tillbaka.
Dottern känner sig väldigt låg, påverkad och med huvudet fullt av jobbiga tankar, när hon ska dit och vi -hon- har tagit beslutet att hon avstår från och med nu.
Det känns läskigt, underligt och härligt befriande.
Det känns också imponerande att hon verkligen bestämt sig, tagit fatt i rodret och faktiskt, verkligen STYR över sitt eget liv.
Hon styr bort från monstret, bort från det mörka, ensamma, svälten och det allvarliga. Mot det friska.

Jag njuter varenda sekund av hennes resa nu. Vår resa.
Lever i nuet, motar bort skräcktankarna på vad som skulle kunna hända. Vägrar tänka de tankarna.

Men.
Eftersom minnet dock är fullt av färska händelser med vår dans med monstret ska jag kanske säga att jag har den fullaste respekt för hur fort livet kan gå fel. Hur fort det verkligen kan bli fel.
Fågelungen knappar med stormsteg in på den friska vägen, äter alla sina mål, jobbar aktivt för att stärka sin kropp och arbetar för att själen ska hålla jämna steg. Det får hon också hjälp med.

Hon har en underbart, klok och stabil psykolog som hon besöker med jämna mellanrum. Och hon går varannan vecka till en helt fantastisk dietist. En dietist som inte bara är fantastisk som just kostrådgivare, utan också som medmänniska, och inte minst inom ätstörningsproblematiken.

Jag tänker att de här kloka personerna ska få stötta Fågelungen på hennes väg, bära om det måste till, hålla i handen vid behov och kanske krama själen när hon behöver.
Och för att jag ska fortsätta orka, kommer jag inte heller sluta hos min terapeut.
Flera gånger i månaden under hela de här åren har jag besökt henne, och även om det varit, och är jobbigt, så ökar det både min och dotterns kunskap om oss själva och ger oss redskap som hjälper oss att slåss mot det sjuka och för det friska. 

Så, helt borta från vården är vi inte än. 
Men snart :-)