Gott Nytt År!


Idag är det årets sista dag. 
Sista dagen på ett fruktansvärt år. Men också ett bra år. 
På sätt och vis..

Idag -just nu- lagar vi mat, pustar ut efter arbete, och väntar på gäster med tända ljus och städat hus. 
På årets sista dag. 

Fågelungen, min fina unge, håller på att ta tillbaka sitt liv. 
Hon har lockat håret, det glänsande blonda svallet, sminkat de tindrande ögonen och klätt sin vackra kropp i en glittrande klänning. 
För första gången firar hon Nyårsafton med andra än oss, föräldrarna.
Och det är hemskt, konstigt, märkligt och förstås alldeles underbart fantastiskt! 

Mitt starka barn, kämpar vidare, för kämpa gör hon. Varenda dag. Varenda måltid och säkerligen mer än jag kan föreställa mig. 
Idag firar vi nyår, styrka och överlevnad. 

Jag är så ofantligt stolt över henne, och jag har bestämt mig för att inte vara orolig, inte vara rädd, inte leta efter misslyckanden - utan glädja mig över alla framsteg, skratta med henne i medgång, lyfta i motgång och se framåt. 
Förhoppningsvis närmar vi oss slutet. 
Och gör vi inte det - så ska vi kämpa tills vi är där. 

                                                                    Min Svanflicka
                                                                           och jag. 

 
Jag önskar Er Alla ett Gott Slut och Ett Gott Nytt År. 
Ge aldrig upp! 

Rädd


"Jag är så rädd att du ska bli sjuk igen" 

Så. 
Nu har jag sagt det. Funderar i samma sekund som jag släpper iväg orden på om det var klokt att låta dem komma ut. Ge dem till Fågelungen? 
Är det bra för henne att veta om min oro? Är det bra att jag berättar att jag är rädd? Är det inte bättre att hon har en mamma som står stadigt på jorden? 

Jag bestämmer mig för att jag ändå är ganska stark, att hon har en mamma som är där för henne. Att jag kan vara rädd, slåss kan jag ändå. 

Hon står med ryggen mot mig, pysslar med en hund. Svarar med tysta ord men ändå hör jag dem kristallklart; 
"Det är jag också. Rädd för att jag ska bli sjuk igen" 

Jahaja. 
Okey. 
Vi är rädda båda två. 

Jag konstaterar att vi båda är oroliga, och att vi inte kan påverka situationen mer än vi gör. Kramar henne och säger att hon kommit så långt på väg, att hon är världens modigaste. 
Och om monstret kommer dragandes med sjukdomen, så vet vi iallafall hur vi ska slåss. Och det tänker vi göra. 
Isåfall. 

Just nu är en av mina strategier att inte vara så rädd berättar jag för henne. 
Puttar samtidigt bort mina farhågor allt jag kan, plockar fram ett leende som faktiskt känns okey, och bestämmer med henne att nu ska vi ha en bra dag. 
Faktiskt. 

Återfall

 

Jag känner igen den. Smärtan.
Dov, molande och full av ont fyller den min mage med otrevliga känslor.

Jag blir lättirriterad, trött och illamående. Småspringer till köket och tar medicinen jag fick förra vändan. Stannar upp lite, tar fram en stol och sätter mig.
Benen är skakiga och jag känner mig ledsen.
Ska det här aldrig gå över?
Kan jag inte bara få vara frisk?

Det tar en timme innan pillrena kickar in, och jag känner mig bättre. Lite ynklig, sådär som man kan bli när man haft redigt ont och kanske också hunnit bli lite rädd.
För det blev jag. Mer slangar i magen vill jag faktiskt inte ha nu.

På eftermiddagen ringer jag doktorn och får tid redan dagen efter. Och väl på plats hos henne får jag veta att sår i magen inte är att leka med.
Ny medicin, minst sex månader och några mysiga återbesök så de kan hålla koll. Icke att förglömma att tänka snälla tankar och undvika stress.
Mmm.
Hon lovar att jag ska bli bra. Det kommer att bli bra. Men det tar tid för kroppen att läka när den gått sönder.
Okey. Jag tror på henne.

Tänker att det är samma sak med sår i själen.
Det tar också tid. Det FÅR ta tid.

Himla jobbigt bara.
Men det ska nog gå.

Ett steg i taget, som min mammakompis B brukar säga.
Så klokt. Och så sant.