Mat

 

De väller in på mottagningen. Glada, trötta och med resdamm i håret. Båda familjerna anländer samtidigt, och de fyller vårt väntrum med många kroppar och babbel direkt jag öppnat dörren.

Jag ser henne med en gång, även om hon är minst i klungan.
Klarblå ögon, rosa klänning med blommor, söta ballerinaskor och blont hårburr som hålls på plats av ett silverdiadem med blommor. När jag säger att jag tycker hennes hårsmycke är fint, knycker hon stolt på nacken och rodnar lätt. Tar sin pappa i handen, och står lite bakom honom.
De vuxna skrattar lite, och hennes farfar rycker henne lätt i ena hårburret, men slutar direkt när hon slår efter hans hand.

Jag tar fram mappen, bockar av dem och får betalt. Frågar medan jag väntar på sedlarna om de haft det bra? Minns att de skulle resa långt, och lyssnar till deras strapatser.
Farfar avbryter och konstaterar att de däringa skåningarna, de vet minsann att duka fram mat. De har faktiskt inte gjort annat än att äta och han känner sig stinn som en jag vet inte vad. Jag skrattar och säger att mat är gott, att fest är fest och att man ska leva medan man kan. Han håller med, men säger släpigt att det i alla fall var för mycket mat.
Han tycker det är onödigt att äta så mycket faktiskt. Åka bil så långt, sitta på fest och sen bara äta.
Nä, han ser bestämd ut, det var för mycket mat. Avslutar han, genom att drämma sedlarna på disken, titta på mig och undra om jag inte håller med?

Det gör jag inte. Småler, säger avväpnande att man lever så kort och är död så länge. Bäst att njuta medan man kan. Så tycker jag helt enkelt, och den filosofin lever jag efter.
Hans fru nickar medhållande, och håller sin sondotter i handen.
Hon är söt den lilla, kvicka ögon, och en uppsyn som skvallrar om att hon lyssnar intenst på vad vi vuxna pratar om.
Jag känner att jag inte gillar att prata om mat på det här viset faktiskt. Jag börjar prata om annat, men avbryts snabbt.

Han säger bestämt och med hög röst att vet jag vad? Det vet jag inte, och jag förstår att jag lika gärna kan lyssna. Hans tonläge klargör att han vill att jag ska höra vad han har att säga. Och som för att vara helt på den säkra sidan upprepar han sin mening två gånger, ”Du vet, man kan DÖ av mat. Det kan man”
”Man kan faktiskt dö av mat”
Hans fru säger inget, hon tittar ut genom fönstren och håller fortfarande barnbarnets lilla hand. Jag möter flickans blick, men säger inget. Funderar så hjärnan nästan sprängs på vad i all sindar jag ska säga? Känner hur jag mår dåligt av mannens mening. Känner hur jag mår jättedåligt av hans ord och synen av den lilla flickan med de stora öronen som lyssnar till varenda stavelse vi vuxna säger.
Känner hur jag darrar lätt i hjärtat av oro och sorg och bestämmer mig för att vara tyst.

Tompratar lätt och skrattar lite med kunderna, alldagliga floskler som inte betyder något, vinkar lätt till dem när allt ät klart och de går.

Plockar undan på jobbet och låser och släcker.
Beger mig hemåt under tystnad. Hem till Fågelungen som nästan kunnat dött av- inte- mat. Motar bort en tår och säger åt mig själv att hon äter nu.
Hon äter och hon kommer att bli frisk.

Men man kan -lätt- dö av att inte äta mat.
Det är jag, numera, smärtsamt medveten om.

Italiensk Glass

 
Vi planerar sommarens långweekend i den italienska storstaden. Suger på karamellen, funderar stillsamt på hur vädret blir och kacklar plötsligt i munnen på varandra i ren glädje över vad vi ska få uppleva.
Fågelungen och jag ska på långresa. Flyga bara hon och jag, ta med hennes små hundar, gott humör, solskyddsfaktor och lämna Monstret hemma.
Hon såg med förväntansfull min och glittrande ögon på mig och utropade i ren glädjeyra att NU SKULLE vi äta GLASS! Italiensk glass!!

Jahaja?
Ja, jag ska i alla fall äta glass bestämde jag tyst för mig själv, och frågade henne hur hon tänkte där? Äta glass, spännande och kul om hon kan tänka sig att göra det.
Och det kunde hon deklarerade hon.
Det skulle hon.
För vem i all sin dar kunde väl vara så urbota korkad att hen åkte till Italien utan att äta glass?? Eh..
Tja, säg det liksom. 

I min tanke är vi båda iallafall framme i Italien, strosar i solskenet, känner den tunga värmen gassa på huvudet, och förstås äter vi njutningsfullt på våra båda italienska glassar :-) 
 
 
 
 

Ordination

 
 

”Det ska vara till kanten, det var inte det, det är mer än ordinationen!!” Fågelungen ser bestämd ut, och häller ut resten av mjölken. Mer än den halva centimeter jag råkat ha i för mycket i glaset.
Jag påpekar lugnt att hon häller ut mer än hon ska, och att jag också tycker hon ska följa ordinationen.
Samtidigt som jag säger detta ser jag stint på hennes tallrik, potatisarna ligger fint på rad och halva köttet är kvar.

När hon kastat det stryker jag henne över kinden, säger att jag vill att hon ska åt-andra-hållet-kompensera – kompensera det hon inte dricker i alla fall. Häller upp ett glas vatten och ber henne dricka det.

Förklarar för tusende gången att hennes envetna huvudvärk kommer sig av svält, svält och åter svält.
Och att törst också är Monstrets bästa sammarbetspartners.

Ber henne dricka. Ta hand om sig som hon ju bara har en enda av.

Slänger iväg en puss-och-kram och motstår känslan av att ruska henne och få ett ÄT-INNAN-JAG-BLIR-GALEN-PÅ-DIG-UTBROTT!
Tar de fyrbenta och går en ensam promenad.

Fågelungen orkar inte följa med.
Det blir så när kroppen är tom på näring och full av förkylning och svält.