När katten är borta dansar råttorna på bordet


Kanske visste han att jag skulle bort, kanske tyckte han bara att det var dags att hälsa på igen?
Vad vet jag...

Han passade iallafall på när jag var borta knackade på, lite lurigt, lite inställsamt, lite fult. Sådär som han gör. Kilar in ett leende, en fot, pratar övertalande, lockar, pockar och påminner om sånt han tycker är bra. Sådant som Fågelungen trodde var bra, ville minnas var bra, men som egentligen bara var hemskt. 
Han fick komma in ett tag. Han stannade ett par timmar, vägade att gå, men fick ge sig. Fågelungen var klok, stark och modig. 

Det var förstås inte lätt, faktiskt tvärsvårt, men hon klarade det, och monstret fick gå sin väg. Motsträvigt, men ut åkte han. 
När jag kom hem var han borta, bara anden av honom kunde jag ana. En känsla, och just mest en förnimmelse, men faktiskt tillräckligt för att jag skulle bli stel av skräck och fasa. 

Oron smyger sig runt mig, omsluter mig lätt och lämnar mig inte. Vi har pratat om det, försökt få till en strategi när han knacar på - eller helt enkelt bara slinker genom dörren. Fågelungen har sina knep, sina strategier och jag försöker vara som vanligt, stark, smart och envis.
Han.ska.inte.tillbaka.till.vår.familj! 
 
 
 

En ful röst

 
 
Det går bättre för Fågelungen; Hon är på väg! 
Snart kommer bara hennes riktiga namn att gälla, snart har hon återtagit det mesta av det hon förlorat. 
Hon håller på att återerövra sin glädje, sin sorg, sitt framtidshopp, sina vänner, sina intressen - ja, helt enkelt sitt liv. 

Hon är stark och modig, min dotter. Tuff, klok och fantastisk. 
Jag har börjat förstå att hon -vi- kommer att lämna monstret bakom oss. 
 
Han ger sig förstås inte utan strid, och han strider bra. 
Men Fågelungen slåss bättre, envisare och ännu modigare. 

Det händer att monstret får minuter/timmar/någon enstaka dag hos min dotter, hemma hos oss. Idag tänkte jag låta honom få synas. 
Det är Fågelungens mun som vidarbeordrar hans ord. Det här är inte Fågelungen - han har gjort henne till språkrör. 
FEGT! Att inte kunna tala själv. Att inte kunna ha sina egna tankar, utan nästla sig in hos andra. 
Så här kan det se ut, när monstret får prata fritt; 
 
 
 
Just nu kan jag knappt ens försöka säga till mig själv att jag inte är tjock. Rösten blir bara en svag viskning som inte övertygar någon. Minst av allt mig själv. Och jag avskyr att se mig själv, se hur jag ser ut. Jag avskyr hur det känns just nu. Jag försöker klamra mig fast vid att det här går över, förr eller senare kommer det att kännas bättre. Och varje gång jag ser den enorma saken som sticker ut som en fet bergsklippa påminner jag mig själv om att det är värt det. Och det är det.
 
Men gråten tränger på. Den tränger på något oerhört, och monstret försöker omvandla allt till ren och skär panik. Ofta. När det blir jobbigt försöker anorexiamonstret att göra så att jag får panik, för då tar liksom kroppen över på något sätt. Det är väldigt svårt att ha kontroll när kroppen får panik; en instinkt är väldigt svår att hindra. Speciellt panik. Det vet alla som drabbats av riktigt, riktigt panik. Det är svårt att behålla fattningen och behålla kontrollen. Så monstret försöker övermanna mig på ett oerhört slugt sätt. Det är så förbaskat svårt att inte tillåta kroppen att hamna i paniken, gå upp i det och bara go bananas.
 
Idag är det så mycket som tyder på att jag gått upp jättemycket i vikt:
1. Jag är varm och svettig typ hela tiden. Jätte.
2. Jag är öm om magen, och jag har haft jeans på mig idag, alltså är min mage så stor att jag får ont av att ha normalstora byxor på mig.
3. Jag ser mig själv i spegeln. Disaster.
 
Jag avskyr att jag får panik över att jag tycker jag är tjock. Eller, ja, egentligen är det i grund och botten inte riktigt det det handlar om, samtidigt som det är det som man, bla, blir så manisk runt. Vikt. Matvanor. Kost. Kalorier. Träning. Usch.
Alltså när jag ser mig själv så tänker jag att jag verkligen ser gravid ut. Hade jag sett mig på stan hade jag inte tvivlat en sekund om att så var fallet. Jag är rund överallt, jag har fett överallt. Jag har kontroll fast ändå inte. Jag vill bara tillbaka till min gamla vikt, men såklart vill jag inte det. Inte med allt som följer med. Inte när jag förlorar hela livet.
 
Jag orkar inte. Varför kan jag inte bara se ut som en normal jäkla person?
 
 
 
♥ När era monster viskar i era kroppar - känn igen hen, och vägra låta hen komma fram i er. 
BORT BARA! ♥

Varför


Varför skrev jag inget häromdagen? Jo, orden tog liksom slut. Fastnade på vägen ut, hamrade, bultade och gav upp. Blev alldeles tysta, och nästan dränkta i min oro. 
Ibland när jag blir orolig försvinner orden. Fryser på ett vis fast i något, och kommer inte fram. 

Jag har annars alltid ord och funderingar som virvlar runt, blir till meningar, långa tankar och ibland klottrar jag ner dem och fångar alla mina minnen på pränt här i bloggen. 

Det funkar om jag har tid att skriva. 
Det funkar om jag kan koncentrera mig. 
Det funkar om orden kan ta sig från huvudet, ner i kroppen, ut i armarna och från händerna och ut på pappret. 
Jag mår bra av att skriva. Konstigt, men det är en slags minfullness-terapi att få ut alla ord som fladdrar runt. 

Häromdagen funkade det inte. Inget funkade om jag ska vara ärlig. 
Vi hade en gäst, objuden, krävande och ful. 
Ibland hälsar han på, och skakar om vårt liv. Bankar med fula händer i min dotters själ, kräver ord och handling och delar oss i tu. 

När han slutligen lämnade huset var det natt. Fågelungen var slut och det var hon inte ensam om. 
Jag tittade till henne många gånger, såg att hon andades, strök en hårslinga ur ansiktet, stoppade om henne lite extra. 
Står ett tag, lyssnar till lugnet och tassar på lätta fötter in till min egen säng. 

Snuddar vi tanken att han en dag är borta. Ute ur våra liv. 
Fågelungen slutar vara Fågelunge och jag får tillbaka min vanliga vardag. 
Då är den här natten ett minne blott. 

Jag håller kvar tanken. 
Att detta en dag ska vara ett minne. 

Inte m som i monster. Utan M som i Minne. 
Sådetså.