Städdag - Återblick


Jag städar huset.
Ingen är hemma, musiken är på full sprutt, solen skiner och jag känner mig full av ork.
Gnor på spisen så den blänker, torkar damm så det yr och vattnar törstiga blommor.

Sista rummet är Lillasysters.
Jag beväpnar mig med såpa, hink, aggressiv dammsugare och fast beslutsamhet, Här.ska.sorteras.Och.Tvättas.

Musiken jag satt på som stöd, kampstöd, spelar i sin ensamhet.
Jag hör den inte längre.
Mellan tonerna gnor monstret belåten och mätt.

Jag har fyllt den medhavda sopsäcken med det jag hittat i lådor och prång.
Förtioelva läskflaskor.
Oanad mängd tomma chokladprasslande papper.
Flera trötta, halvätna bullar.
Några tomma godispåsar.
Och en möglig nånting som jag inte vet vad det är.

Det dunkar i mitt huvud, och jag känner mig oändligt trött.
Jag förstår nästan att jag måste vara monstrets utvalda.
Han har byggt bo i min familj. 

Vi lever

 
Vi lever, vi andas och vi äter. 

Dagarna är upp och ner, och när jag tycker de är mycket ner läser jag lite i bloggen och kan konstatera att vi är mer upp än ner iallafall. 

TACK alla gulliga ni för hejjarop, hälsningar, mail och privata meddelanden - de värmer!

Jag har inte helt haft lust, ork och mod att skriva. 
Lusten har jag sett försvinna hos andra som hamnat lite mer på andra sidan, på frisksidan. Orken som tryter är jobbig att slåss emot, och jag hoppas den kommer tillbaka, kanske inte som förr, men lite mer. 

Modet handlar mest om mitt eget mod, att orka se det som händer, leva i det och acceptera det och ta tag i det. 
Det gör jag nu. 
Och snart skriver jag om det här.