MINNEN - Storasyster - I badet

 

Fågelungen vill bada.
De trötta ringarna under ögonen skriker att mitt lilla barn mår förfärligt dåligt. Ansiktet är vitt och kroppen genomskinligt grå.
Hon går inte så fort, fryser hela tiden och har konstant huvudvärk.
Varje gång hon måste sätta sig på golvet när hon håller på att svimma blir det onda i huvudet ännu värre. Världen snurrar och det tar tid att komma på fötter.

Jag tänker att ett bad gör henne gott.
Nickar och hjälper att fylla på karet. Häller i doftande olja och bubbel, lägger fram en mjuk handduk och en filt på golvet till ögonstenen som vill ligga bredvid.
Dörren på glänt medan jag pysslar i köket.

Så ringer lillasyster och jag måste hämta henne. ”Fort mamma!” för det har hänt något och hon är ledsen och ensam på busshållplatsen.
Jag vinkar hejdå till Fågelungen som vilar i sig själv i det varma vattnet, ropar till Storasyster som jag möter ute med en häst att jag snart är tillbaka, och så kör jag med van hand ut bilen och rattar mot samhället.

Halvvägs slår det mig hårt. POFF!!!
De har sagt att vi ska hålla koll. De har sagt att hjärtat kan ta stryk och de har sagt att svimma kan man göra var som helst.
Det vet jag ju.
Jag stannar bilen, viftar förlåt till den arga, äldre herrn som kör förbi och visar finger och skakar på huvudet åt den veliga kvinnan-som-inte-kan-köra-bil-och-borde-hålla-sig-hemma.
Måste hem så ensamma Fågelungen inte drunknar i badet!
Vänder bilen och svarar i telefonen när ledsna lillasyster undrar när jag kommer.

Den vackra höstdagen är full av rött, grönt och orange. Lysande vackra färger och ändå är allt liksom mest svart.
Jag ringer Storasyster.
Hon svarar efter sju svåra år och åtta bedrövelser. Andas snabbt och sitter just på hästryggen. Ska ut på tur.
Hon låter förväntansfull, och jag vet att stunden är viktig för henne.
Hon vill inte avbryta.
Storasyster har svårt för förändringar. Att ändra i sista sekund är inte bra.

Jag övertalar, höjer rösten och befaller – ber i samma andetag.
”SNÄLLA! Hon kan drunkna där uppe. Hon svarar inte i telefonen. Du måste gå upp. NU!!”
Jag känner hur hon hänger med huvudet.
Hur hon inte vill.
Hur tungt det är att vara storasyster och hur värdelöst det är att ha ett monster inneboende.
Värdelöst.

Hon nickar ljudlöst. Drar upp axlarna i ett motvilligt ja.
Jag ser det inte, men vet det inom mig. Tackar henne andlöst och kör vidare för att hämta min yngsta.

När jag kommer hem, sitter storasyster på en tjock handduk i badrummet.
Mjuka röster där innifrån, och Fågelungen med avslappnat ansikte ovanför bubblorna. Hunden ligger bredvid och det känns okej.
Jag säger att jag är hemma, och att hon kan rida ut nu. Jag tar över.

Lillasyster tittar in, vinkar till de andra, den äldsta släntrar ner i stallet, mellanfröken ligger kvar och jag börjar med husliga sysslor.


Monstret tittar på och funderar på sitt nästa drag. 

Kommentera här: