Paniiiiiik!!!

 


”Mamma!!!” Paniken finns i rösten, även om hon försöker hålla den i schack. ”Mamma, bristningar alltså!! Jag. Har. Fått. Bristningar!”
Fågelungens röst låter tom. Bestämd. Förtvivlad, fast med kontroll. Kontroll som tänker ge upp, springa sin väg och bara bli ett hysterisk skrik alldeles när som helst. 

”Va? Bristningar?” Jag känner mig konfunderad, vet inte helt vad jag ska säga, och om sanningen ska fram känner jag mig osäker på om dottern verkligen kan ha fått bristningar…?? Så fort har hon inte gått upp i vikt bestämmer jag mig för när jag tänker efter. 
Innan jag hinner fråga säger hon med andan i halsen och oron som hotar med att rinna över alla bägare som finns ”Titta själv” drar upp tröjan och stirrar tomt framför sig.
Under linnet hittar jag till slut två små prickar med hjälp av kroppens ägarinna, och drar en lättnadens suck.
Säger att det ser ut som miniåderbråck, de minsta jag någonsin sett, och drar upp de egna byxbenen för att visa mina, betydligt mer framträdande som jag fick efter någon förlossning av trion döttrar.

Jag hittar dem inte, letar irriterat medan jag försäkrar Fågelungen om att hon INTE har fått bristningar på baksidan av överkroppen.
Hjärtat dunkar i kroppen på mig, och jag känner hur monstret står och väger på sina fula fötter och gör sig redo att hoppa över tröskeln och in till oss, vår familj hem och dotter igen.
De där jävla åderbråcken vill förstås inte synas när man som bäst behöver dem, och jag får lätt ångest när det enda jag ser där på köksbänken är mina orakade ben som jag slängt upp bredvid tallrikar och disk.
”Fan då”, jag svär lätt och blir avbruten av ett brett leende och en puss.
Fågelungen kommer nära, sådär som hon gjorde när hon var liten, blinkar, ser glad ut och säger att hon tror på mig. ”Okey, om du säger att jag verkligen inte har bristningar, då är det väl så mamma” Hon skrattar gott och säger att jag inte alls har håriga ben, att jag är fin och söt och världens bästa.
Och så vänder hon sig om och fortsätter ta fram det hon skulle, och går ut från köket innan jag hunnit blinka.
Jag står kvar med benet, det där orakade, i en icke särskilt attraktiv ställning och ser förvånad ut. Förvånad, men glad.
monstret glider slokörad ut och hem till sitt.
Jag vet inte var, men det är i alla fall inte hos oss.
Inte nu heller. 

Västerås

 
Nu har Frisk och Fri möte igen. 
Den här gången för drabbade, och den finns i Västerås. Värdefullt och bra för de flesta. 

 
Frisk och Fri har en hemsida här http://www.friskfri.se/ och de finns på  Facebook. 

Tystnad


Jag lyssnar på tystnaden.
Den är enorm. Dånar kompakt. Omsluter mig.
Stor, väldig, tyst och ovanlig för mina öron.

Fast det är ingen ledsen tystnad, snarare glad……förvånad, och... ja, ovan...? Den breder ut sig i hela huset, ligger överallt i rummen,  känns lite förvånad sådär, och får mig att känna mig obekvämt glad och tyst, jag med.

Ingen är hemma. Huset är tomt, sånär som på fyrbentingarna och jag själv.
Katterna leker. Busar med mattor, stjäl suddegum från döttrarnas rum, släpar på en BH, biter på en kompis och minstingen kommer morrande med en strumpa i munnen. Hundarna bryr sig inte, sover vidare i sina korgar och i soffan, snusar på sina näsor och trots snabba tassar och kattmorr blir jag hela tiden påmind om att vi är ensamma.

Jag tar en sväng ut på balkongen.
Ser månen däruppe. Ensam, tyst och med alla stjärnorna runt om. Himlen är sådär klarsvart, väldig och tyst.
Blickar tillbaka på mig där jag står och hänger på räcket, omsluter mig med mörker och kompakt stillhet.
Så många gånger jag varit på balkongen. Ensam, ledsen och i behov av luft.
Luften är som när jag behövt den förut, klar, ren och glider lätt in i min kropp när jag drar efter andan. Fast nu insuper jag det fräscha, klara, med ett leende.
Jag är ensam, lyssnar till tystnaden och på bra humör.
Njuter av att andas för egen maskin, utan att minnas terapeutens kloka ord om hur jag ska göra för att få luft. 
Njuter av att ingen Fågelunge sover med ringar under ögonen och grå -i  hyn- tung- sömn efter flera ångestattacker.
Njuter av att ingen man ligger ensam i dubbelsängen och sover, och inga systrar har tassat in på sina rum och stängt monstret och ledsna familjemedlemmar ute.
Jag njuter av att vara förkyld, ensam hemma med min feber och vetskapen att hela familjen är på restaurant och bio och kommer hem sent i natt. Förhoppningsvis med sparade skratt, upplevelser och mätta i sina magar.

Räven skriker långt där borta. Hunden som ligger vid mina fötter skakar lätt. Är det av kyla eller upphetsning? Jag vet inte.
Både hon och jag betraktar naturen. Silverälvorna dansar över åkrarna, och jag ser svaga konturer av våra hästar.
De frustar lågt, betar långsamt och viftar med svansarna. Jag vet inte om jag ser det på riktigt eller om det är fantasin som låter mig veta hur de ser ut när de äter.
Det spelar ingen roll.
Jag är glad. Ensam. Förkyld, snorpapper i ena handen, ett fast grepp om nezerilen i den andra och ett leende i själen.

Jag står här på vår balkong mitt i natten, fryser när febern rusar runt i kroppen, och drar hunden intill mig. Hon värmer skönt, och jag känner hennes hjärta slå intill mitt.
Fågelungen är på bio med pappa och systrar. De äter innan, och skickar glada sms om vad de gör.

Aldrig har jag varit så lycklig över att vara ensam och sjuk.
Jag gråter en skvätt därute på balkongen. Som så många gånger förr.
Men nu av helt andra anledningar.