Vanka

 

Storasyster sitter i köket. Pysslar med något jag inte vet vad det är.
Jag vet egentligen inte så mycket vad hon gör, hon vill ha det så. Pratar med folk, spelar spel, upplever och lever.
Helst utan för mycket mamma, kanske just så det ska vara.

Storasyster vill inte så mycket lillasyster.
Inte heller så mycket av någon annan. Hon är en ensamkatt kan man säga. Sin egen liksom.
Nu reser hon sig, suckar lite, och vandrar genom rummet. Tittar ut genom fönstret, betraktar något långt där borta, och så går hon tillbaka.
Väger lite på ena foten, på den andra, och så går hon lite planlöst till i rummet. Jag frågar henne hur det är, och hon svarar korthugget att det är bra.
Inte ovänligt, men inte heller inbjudande till konversation.

Hon vänder sig om, går ut i hallen och jag ser på hennes rygg att hon inte alls är helt bra. Något stör henne.
Hon stannar, står ett tag och så böjer hon sig fram och knackar på toadörren.
”Du, Fågelungen, jag vet att du är där inne. Hur är det med dig?” Hon låter mjuk på rösten, vänlig men också omtänksam och orolig.
Jag hör att hon känner sig rädd. Att hon har öronen på helspänn.

Systerns röst kommer snabbt med lugnande besked – hon är okej, behöver bara sitta ett tag till på toan.
Jag ser att vår äldste drar en suck. Den är full av lillasyster-med-ångestattack-som-ligger-på-toagolvet-eller-bara-avsvimmad-och-har-slagit-huvudet-i-badkaret-och-kanske-ensam-i-fosterställning-på-golvet-i-duschen-oro.
Hon nickar lätt och sätter sig i köket igen.
Pysslar  med sitt.
När föremålet för hennes uppmärksamhet är klar och kommer ut från toan går hon tillbaka in på sitt rum. Men först kastar hon några snabba blickar på mig, som för att kolla att jag har koll.
Det har jag.
Jag visste att Fågelungen varit lite väl länge på toaletten och jag hade just också börjat oroa mig. Stängd wc-dörr och en Fågelunge i huset kan skrämma vem som helst. I alla fall om det tar lite för lång tid.

Jag ler mjukt mot henne, ser henne försvinna in på rummet och i datorns värld.
Vi vet båda att monstret inte flyttat. 
Inte än. 

På stan


En knut i håret. Stram, vacker och med fjärilsglittrande hårnålar i. 
Hon gör den själv. Knuten. 

Lillasysters skjorta, figursydd och den sitter som smäck. 
Jeans, högklackat och nya kappan. 
Glittrande ögon och ett stolt leende i mungipan. 

Hon vinkar med lågmäld hand, smäller bildörren och korsar gatan. 
Jag sitter ett tag och ser henne försvinna på gatan. Ryggtavlan ser frisk ut. 
Vingarna är nästan borta. 
Stegen raska och kroppen rank. 

Hon ska träffa en kompis. Fika. Shoppa.
Leva. 
Hon ska leva. 
Idag. 

Jag stiger ur bilen, andas in luften. 
Fräsch. Höstigt. Livfullt. 
 
Min dotter är på stan och fikar med en kompis. 
Och jag sitter strax i bilen, ensam. 
På väg hem. 
Och det känns så himla, otroligt bra. 



 

Mammaångest


Det är tyst. 
Dörren till toan är stängd.
Ingen svarar när jag knackar på. 

Jag knackar inte så högt i och för sig. Vill liksom inte störa den som eventuellt sitter där inne. 
Men ändå vill jag veta vem som är där. 
Hm.
Jag spanar på springan mellan dörren och karmen. Svart. Ingen där.
Kanske? 

Det är tomt i köket. Ingen alls i vardagsrummet, förutom de fyrbenta som ligger utslängda lite här och lite där. De tittar yrvaket upp när jag ropar på Fågelungen. Suckar och somnar om. 
Bara katten travar troget efter när jag letar. Spanar bakom mina ben, tycks fundera på något som jag inte har en aning om. 
Sätter sig fint och väntar medan jag öppnar in till dotterns rum, tänder ljuset och förväntar mig att hon sitter ihopkrupen och mår dåligt i ett hörn. 
Det gör hon inte.
Rummet är tomt, och min lilla följesslagare tar ett glädjefnattsprattspring så den stora mattan korvar ihop sig i en hög, innan hon glatt skuttar iväg framför mig. Kollar att jag är med, tycks fråga var vi ska härnäst? 
Tja... Det vet jag inte helt.. 

Oron gnager i mig. Var är hon? 
Avsvimmad för sig själv nånstans? 
Ligger ensam i en ångestattack? 
Slagit sig illa och kommer inte upp? 
Vad fan... är hon DÖD eller?! Hon kan ju inte bara försvinna. 
!! 
Jag öppnar toadörren, fast innan jag gör det knackar jag flera gånger, liksom för att varna den som eventuellt sitter där inne och vill vara ifed. 
Det är svart där inne, och jag tänder med andan i halsen. Har hon svimmat i duschen? 
Det har hon inte för det är ingen där. Ekande tomt. Fast det inte ekar, men ni fattar va. 

Olustigt, ekande tomt. 
Obehaget kryper i mig och jag har svårt att hantera skräcken som kommer klivandes med STORA steg. Jag minns vad terapeuten sagt om att andas, och försöker åmmina mig om hur man gör det på riktigt. 

Det går inte. 
Jag blir ruggigt, vidrigt, pinsamt rädd när jag inte vet var Fågelungen är. 
Alla svimningar, ångestattacker, gråtkvällar, zoombieuttryck och besök till akuten kommer flygandes och vill landa i mitt inre med en smäll. 
De landar i mitt medvetande med en Braksmäll. 

Tvingar mig att minnas hur det var på akuten utomlands och här hemma. Känslan av en ensam och ledsen Fågelunge på kliniken som jag får åka och hämta. 
Lukten av skräck när ambulansen kom och jag nte visste om hon var illa skadad. Minnena passerar revy, klampar runt i min hjärna som elefanter i ett glashus. 
Jag mår illa. 

Hör hennes röst "Mamma!" 
Ser hennes glada ansikte i hallen, och samlar mitt eget oroliga minspel i en mammamin. Som jag tror att ett mammaface brukar se ut. 
Mitt mammaface. 

Medan hon babblar om vad vet jag, för jag lyssnar inte, är bara lycklig att hon står framför mig, smeker jag henne snabbt över kinden och vet att jag är fånig. 
Hon mår bättre nu. 
Jag måste inte veta var hon är hela tiden. 
Jag vet. 
Och jag jobbar på saken. 


Phu.