Nix. Jag vägrar


”Du vet väl att de flesta mammor tar slut när döttrarna blir friska?” Hon lutar sig förtroligt mot mig, sänker rösten och ser allvarlig ut. ”Så, ja det är lika bra att du är beredd, jag har hört sååå många, bara sådär liksom. Poff! Borta. Sen ligger de hemma och är helt slut” Hon hämtar andan.... 
"I flera år."

Jag lyssnar till min väninna, betraktar henne allvarligt och säger efter en liten paus att det i alla fall inte är jag.
För jag vägrar.
Hon skakar på huvudet och skrattar högt. Tycker att jag är rolig. Blåögd.
”TROR du på fullaste allvar att de som drabbas kan välja eller?!”
”Tror du de kunde väja, men valde väggen??” Hon ser på mig med ett leende som en vuxen som just tillrättavisat ett okunnigt barn, och förklarar med tålamod i rösten att jag kommer att hamna där jag med. Som alla andra. Avslutar meningen med att påminna mig om magsåret som inte är borta än, och en del andra små skavanker jag inte fått ur min ryggsäck helt och hållet.

Jag skakar i alla fall på huvudet. Försiktigt obstinat, envist och med egna tankar.
Nej i all sin dar. Jag vägrar faktiskt på riktigt.
monstret har tagit så mycket från mitt barn och så mycket från min familj. Mer av den varan vägrar jag gå med på, och det talar jag bestämt om för min påstridiga kamrat.

Hon håller fast vid sitt och jag känner mig osäker. När jag blir ensam funderar jag länge på vårt samtal.
Jag vill inte in i någon vägg. Jag vill inte ta slut. Jag vill inte ha fler problem. Så är det. Men hur undviker man det?

Jag vet att jag är trött och sliten. Jag vet att jag inte är som förr.
Ingen behöver påminna mig om magsår, onda leder och den enorma tröttheten som gärna vill omsluta sig som en bubbla runt mig.
För jag vet. Innerst inne vet jag. Mer än min välmenande väninna tror.

Jag bestämmer mig för att hitta en strategi.
Mer än någonsin tänker jag lyssna till vad min kropp och själ vill.
Jag tar envist tid varje vecka att äta en bit mat ute med en väninna, och den dagliga skogsrundan med hundarna avstås inte.

Jag lyssnar till hörböcker när jag städar, bokar in de nödvändiga terapeutbesöken och förstår att jag inte ska sluta gå hos min kloka psykolog ännu.
Lite skämmigt, halvhemligt köper jag några vitaminburkar också. Tänker att det inte kan skada i alla fall.

Mannen gillar att umgås, mer än jag och vi tar ett prat om det. TV-kvällar med familjen, mys och levande ljus får stå kvar på agendan, och socialt umgänge, javisst, men lit mer begränsat.

Vännerna (en del) undrar om jag är sjuk, eller bara blivit gammaltråkig. Jag orkar inte förklara, utan håller med om att min nya livsstil är trist, men jag känner att den hjälper.

Och ibland när jag är ute kan jag se solen, känna gladbubbel i magen, och att det där sällsamma, ovanliga, efterlängtade och nästan bortglömda ordet ”lycka” faktiskt finns och att det är på väg tillbaka. Trevande, ovant men ändå.
Och jag vet att det är dit jag ska.
Inte in i nån vägg.

 

 

 

Tjat kanske

 

Men iallafall, de här träffarna är BRA. Frisk och Fri har bra möten med kunniga och kompetenta ledare. 
Besök deras hemsida eller Facebook. De har möten överallt i landet
 
 
 
 
 



Kilon



”Vet du om att jag har gått upp 20 kilo, mamma?”
Hon tittar snabbt på mig, och betraktar sedan världen som susar förbi utanför bilfönstret. Säger inget mer, och har ansiktet nästan oläsbart.

Jag har inte tid att försöka läsa av hennes känslor. Jag koncentrerar mig på bilkörningen och på mina egna.
Det känns som om de rusar in i hela mig med en väldans fart, och kastar sig ut –för att ge plats åt nästa- medan jag försöker hinna med att känna.

Jag hinner bli livrädd – tänk om hon blir sjuk igen nu?!
Rädslan river med långa klor i min mage, och jag känner mig matt av skräck över vad som kan hända. Ganska snabbt byts det rädda, ledsna ut mot glädje. En ENORM glädje!
Ha! Jävla monster!!
Fågelungen är ingen fågelunge mer. Hon har gått upp 20 kilo!
Hon är inte svag, matt, glåmig, så sjukligt mager att folk inte kan låta bli att titta, och hon svimmar inte mer lite varstans.

Min vackra dotter har glänsande hår, pigga, forskande ögon med allvar, mognad och klokhet i.
Hon börjar få en ung kvinnas kropp och hela jag bubblar av glädje att min fina 20-åring inte längre ser ut som en knappt begynnande tonåring.

Jag saktar ner farten på bilen, smeker henne lätt över kinden och säger att, nej, jag visste inte de exakta kilona. Jag hade faktiskt ingen aning.
Men att det gläder mig att hon återerövrat sin kropp och sitt sinne. Att hon inte ligger på ett toagolv längre för att hon inte kan stå på benen, att hon har ett mjukt leende i läpparna och kraft att rida igen och hitta på saker med sina vänner.
Jag säger att jag hoppas hon bär sina alla nya kilon med stolthet – för vartenda gram av dem har kostat blod, svett och tårar.

Så kramar jag henne lätt, och tillägger att jag hoppas hon en dag också kan se sin kropp med glädje och stolthet. Och förstå att andra ser henne som vacker.

Jag ser att hon har svårt att acceptera. Att hon känner sig kluven till den nya vikten.
Men jag ser också hennes glädje när vi pratar om allt hon kan göra numera, och allt som vi planerat in. Allt hon ska göra.

Vi har säkert en skräck båda två inuti, fula minnen kantade med sorg och smärta.
Men vi har också en hunger på livet, nyfikenhet på morgondagen, och absolut en glädje att få njuta av nuet.