Mors dag

 
Idag är det Mors dag.
En fantastisk dag på ett vis, och på ett annat - helt onödig. 
 
För, egentligen behöver ju inte Mors Dag existera, jag är ju mamma ändå. Men i och med att den finns, tänker jag lite extra över det. 
Att jag är mamma. 
 
Att få vara mamma är en fantastisk sak. Att få älska ett, eller flera barn, så mycket att det inte går att beskriva med ord, är en gåva. Och det är det som också gör det så förfärligt, att se den man älskar vara sjuk.... 

Men iallafall. 
Idag är det Mors Dag, och jag vill önska mig själv, och alla andra Mammor, Gudmammor, Styvmammor, Extramammor, Plastmammor och andra med barn nära som de älskar, en fin dag! För det är vi värda. ♥
 
Dagen idag ska jag bland annat ägna åt minnen, tankar och skratt. 
Jag ska njuta av att just jag har fått förmånen att få bli mamma till världens bästaste döttrar, att jag har dem runt mig och att vi har det ganska bra. Ändå. 
 
Monstret finns - men han ska inte få ta ifrån mig stoltheten, glädjen och tacksamheten över mina fina barn. För minnena och framtiden är vår ♥


 
 
 
 
GRATTIS alla Mammor därute - Grattis till oss! 
 
 
 

ABBA – Slipping Through My Fingers

Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning
Waving goodbye with an absent-minded smile
I watch her go with a surge of that well known sadness
And I have to sit down for a while
The feeling that I'm losing her forever
And without really entering her world
I'm glad whenever I can share her laughter
That funny little girl 

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it

Slipping through my fingers all the time
Do I really see what's in her mind
Each time I think I'm close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my fingers all the time 

Sleep in our eyes, her and me at the breakfast table
Barely awake I let precious time go by
Then when she's gone, there's that odd melancholy feeling
And a sense of guilt I can't deny
What happened to the wonderful adventures
The places I had planned for us to go
Well, some of that we did, but most we didn't
And why, I just don't know 

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it

Slipping through my fingers all the time
Do I really see what's in her mind
Each time I think I'm close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my fingers all the time 

Sometimes I wish that I could freeze the picture
And save it from the funny tricks of time
(Slipping through my fingers) 
Slipping through my fingers all the time 
Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning
Waving goodbye with an absent-minded smile

Terapi-Hund

 

Om man ska gå i behandling måste man äta.
Om man inte äter måste behandlingen avslutas och återupptas när den sjuka är mottaglig.
Kanske gå mer hos psykologen och jobba hårdare där, så motivationen kommer åter?

Jo, jag fattar. De har rätt.
Men.
Om hon inte får hjälp att äta funkar inte hjärnan påpekar jag lamt. Och hur ska då psykologen jobba med de svåra tankarna?
Moment 22?
Behandlarna håller med. Men ändrar sig inte.

Fågelungen lyssnar på deras ord med allvarsam blick och tårarna som annars alltid lyser med sin frånvaro ramlar i kaskader ned för kinderna.
De slutar aldrig, och fast jag kört nonstop i en gigantisk omväg ända sedan mötets slut fortsätter de strömma ut ur de ledsna ögonen med efterföljande kompisar som pockar på och väntar på sin tur.
Till slut bestämmer jag att färden är slut och stannar på vår uppfart. Tårarna är nästan slut de med, och min ledsna lilla unge sitter och är okontaktbar på sätet.
Hon går inte ur bilen, svarar inte och var hon är har jag ingen aning om. Jag ser bara hennes kropp.

Uppgivenheten slår mig med full kraft och jag känner mig miljoners miljoner trött. Vad ska jag göra? Maten måste lagas, kassarna från bilen in i huset, hundarna rastas och systrarna tas om hand.
Jag vill bara gå in i min egen säng, dra täcket över huvudet och vakna en annan dag och börja om.

Hämtar Fågelungens fyrbenta, peppar och hetsar dem lite, öppnar bildörren och släpper in hela gänget.

De ser förvånade ut, jag släpper ju in dem fel – de får bara vara där bak?
Busigt glada över att jag heppar på, uppmuntrar dem och talar om med glad-rösten-att-matte-sitter-i-bilen får dem att välla in i ett lyckligt, hundligt studs och hopp och skall gäng rätt på Fågelungen som nästan ramlar ut av den ystra välkomstkommitén  på fyra ben.
De skriker, ylar och slickar henne i ansiktet, håret och på händerna. De skäller i hennes öron och puttar igång henne.
De lyckas med det jag inte klarade, och min allvarliga dotter är plötsligt tillbaka, fattar tag i en av sina små vänner och kramar henne hårt.
Den lilla med de pliriga ögonen blinkar lyckligt och älskar tillbaka på hundars vis, njuter av stunden som bara en just en hund kan.
De övriga fyrbenta  pockar på och alla vill ha sitt, Fågelungen blir plötsligt upptagen.  Men  jag hinner se ett skyggt leende innan jag tar kassar, väskor och pinaler och går in i huset.

De andra kommer efter, och jag lovar mig själv att varenda en av de fyrbenta ska få oxfilé en dag som tack för hjälpen. :-)
 
 
 
 

Storasyster

 
 

”Men vad FAN I JÄVLARS HELVETEEEEE!!!!!!”  Hon skriker till, stirrar snabbt på mig och sedan ut genom stalldörren.
Fortsätter med arg, förtvivlad och uppgiven röst. ”Alltså, jag fattar fan ingenting, nä, det gör jag för helvete inte! Det är ju just det som anorexiasjuka inte gör, äter. Jävla skitsjukhus!! ”

Min äldsta dotter samlar ihop hö i en påse med arga rörelser, mest ledsna egentligen, och stryker en bångstyrig hårslinga bakom örat.
Hon skakar på huvudet åt mina tafatta förklaringar om att sjukhuset inte kan behandla en som inte äter.
Och när jag fortsätter förklara att hennes lillasyster måste skrivas ut, men att hon kommer att få en ny plats så småningom, när hon kan äta igen exploderar hon igen.

”VAD ÄR DET FÖR MENING MED ETT JÄVLA ANOREXISJUKHUS SOM VÄGRAR HJÄLPA DE SJUKA NÄR DE INTE ÄTER???!! VAD!?
Mamma, jag fattar verkligen inte det. Vad är det för mening?”

Hon tar påsarna med hö, släpar dem efter sig och går ut till de fyrbenta vännerna i hagen.
Jag står kvar en lång stund. Tänker på samtalet på sjukhuset. Fågelungens tårar, min egen sorg och förtvivlan, och kampen att hitta styrka och inte drunkna i oro.

Vad ska jag säga?
Jag vet inte faktiskt.