300 idag

 
 

Allvarligt.
En anorexiaresa tycks vara oändlig.
-I alla fall i mina ögon.

Den tar liksom aldrig slut. Den bara kör på, fortsätter, fortsätter och fortsätter, i all oändlighet full av hinder på vägen, allvar och en fet portion sorg faktiskt.
Icke att förglömma – även uppgivenhet.

Vår resa är full av en massa saker, mycket av det finns nedklottrat här i bloggen.
I TREHUNDRA inlägg har jag fått ned en massa skit som det här fula Monstret lyckats ställa till med.
Och japp – han ska UT. Jag vet hur, jag har strategi, men han är så in i glödheta envis att jag, som också är ruggigt envis, har svårt att få till det.
Men han kommer att förlora, för Fågelungen är såklart en vinnare.
Så enkelt är det.

Under tiden skriver jag ned mina tankar, och upptäcker att idag har de blivit till otroliga 300 sidor.
Inte klokt. Helt sjukt (Ja, det är ju det det är)

Hur ska man stå ut med den här resan?
Och kan man stå ut att LÄSA 300 svarta sidor?
Fattar inte att jag har fått dem på pränt.

Faktiskt.

 
 

Lika men ändå olika


Jag har en väninna på Facebook. Hon är speciell.
Ja, alla är ju egentligen speciella, men den här är liksom lite alldeles sådär extra speciell.

Min Facebookväninna är aktiv, sprudlande och full av liv. Eller. Hon var det.
Så blev hon sjuk – allvarligt, allvarligt sjuk och hennes Facebooksida tystnade.

När det stod klart att hon överlevde, men hon var inte som förr förstås, och fick komma hem från sjukhuset, började hennes Facebooksida leva så smått igen.
Märkligt på ett vis, för min väninna som inte riktigt visste hur man skulle skriva längre, inte visste hur man stavade, använde ord och knappt en dator, visste att hon brukade vara på Facebook och hon gjorde det hon brukade.
Så hon var på Facebook, fast på sitt vis. 

Stödet var massivt.
Människorna skrev uppmuntrande, gulligt, peppande och kärleksfullt. Det var häftigt att se och jag är säker på att det hjälpte väninnan kämpa.

Nu har det gått en lång tid, och hon är fortfarande på Facebook. Kämpar, gråter, sörjer, rasar, skrattar, ramlar och reser sig. Lyckas men också 
misslyckas för den delen.
Det mesta delar hon, och många är det som peppar och finns kvar och skriver hos henne.
Jag också.

När jag läser detta tänker jag på min egen kamp.
På Fågelungens och alla andra som är drabbade, och som kämpar i det tysta.

För tyst är det oftast kring ätstörningarnas hemska och svarta väg. Det är inte många som skriver, pratar eller gråter högt om det svåra.
Och det är inte många som får nära och käras hjälp och pepp.

Det är så himla många som inte förstår ett dugg när det gäller anorexia.
Och hur skulle de?
När ingen berättar?

Det är så himla trist att inte få stöd i allt det svåra.
Men hur kan man få det – när man inte ber om hjälp?