Resvägar

 

”Hon kan väl ta tåget, så hämtar jag henne på stationen.” Mannen löser det på sitt vis, på mäns vis? Och jag känner hur rätt han har.
Vi har inte tid, vi kommer inte ifrån, och det är svårt att ta ledigt från jobbet där ledighetstimmarna börjar bli ansträngda.

Monstret frestar på.
Indeed.

Mannen är den som har mest tid att försöka få loss idag har jag räknat ut.
Som borde kunna få till schemat om han typ gör våld på sig själv, en sisådär 45 minuter så att han kan hämta henne.
Jag kan också få till det – om jag bryter nacken av mig.

Och det är så det får bli. Med nacken alltså.
Mannen beslutar att det inte går och jag resignerar, orkar inte dividera, jag VET att hon kan ta tåget, men oron över att hon ska svimma där också gör att jag absolut inte pallar.

När klockan närmar sig seneftermiddag tuffar bilen och jag iväg. Jobbet lider och magen gnäller över stressen.
Nacken sitter löst, jag bröt nästan av den när jag jobbade undan allt för att hinna. Jag sätter på stolsvärmen på full sprutt.
Det varma sprider sig upp genom ryggen och räcker ända fram till min onda mage. Jag vet att jag ska sitta såhär i nästan en timme nu, det känns faktiskt skönt.

Och jag vet att Fågelungen inte kommer att svimma och kanske slå sig i huvudet på en tågperrong, på pendeln eller bara på trottoaren bland främlingar.
OM hon tänker svimma eller må dåligt och måste ligga ner får hon göra det i min bil.

Bara vetskapen om det är värt att bryta nacken av sig för att få loss tid.
För vad är väl en bruten nacke mot lite lugn och ro i en mammasjäl.

En helt vanlig natt. Hos oss

 

Vi har haft en mysig TV-kväll, klockan är alldeles för mycket och det är mörkt ute. Jag hör räven tjoa långt borta, och det är så där tyst, omslutande och nattligt lugnt överallt.
Mannen sover, döttrarna har gått och lagt sig och det är bara jag kvar. Och Fågelungen som är på toa. Vi har haft en bra dag, en bra kväll och livet känns inte sådär alldeles svart just i nuet.

Jag plockar lite, vandrar i tankarna, klappar förstrött ena katten och fastnar i det mjuka spinnandet, njuter av att röra den varma pälsen och ser tassarna trampa ihärdigt, så där som just katter gör när de myser.
Varje gång jag försöker sluta jamar hon försiktigt tillbaka min hand och jag kommer inte så långt.  Det gör inget – jag har inte bråttom.
Förstås behöver jag sova, tröttheten har gjort mig varm, långsam och seg, men ändå är det något speciellt att få vara vaken när alla andra sover, och bara få rå sig själv.
Plötsligt kommer jag på att Fågelungen fortfarande är på toa, fasligt vad tid det tar? Jag går dit, knackar försiktigt på dörren och väntar på svaret som inte kommer.
Det är tyst.

Efter att jag knackat några gånger till och bara hört henne viskasvara att hon är ok öppnar jag låset, och går in.
Tackar mannen i tankarna som inte ordnat den gamla dörren, och på det viset gjort det lätt för alla att ta sig in, låst eller olåst.
Hon sitter med huvudet mellan benen, varm och ömsom kall, och orkar knappast prata. Jag förstår iallafall att hon är yr, illamående och har en fruktansvärd huvudvärk.
Hämtar en stor mjuk kudde, får henne att lägga sig ner, tar upp benen och smeker försiktigt hennes ansikte.
Och så väntar vi.


Väntar på att monstret ska tröttna på att jaga runt i kroppen, tröttna på att han ska sura över uteblivna ångestattacker och istället tvinga Fågelungen att svimma om hon reser sig.
Vi väntar.


Lyssnar till räven som kurtiserar sina fruar, hör fåglarna sjunga med mjuka röster och ser månen lysa klart bakom träden och över ängarna. Jag ser inte våra hästar där nere från golvet vi sitter på, men jag vet hur de ser ut där ute. Stillsamt tuggande på grönt gräs traskar de lugnt omkring i sin stora hage, äter, vilar och kliar varandra.
Ibland måste det vara skönt att vara häst!

Fågelungen blundar.
Hon är vit i ansiktet och mår illa. "Huvudet dunkar" viskar hon och det gör ont i mig att sitta bredvid och inte kunna hjälpa. Hon håller mig hårt i handen, så hårt hon nu orkar, fast jag hjälper henne och håller hårt tillbaka.
Viskpratar försiktigt. Lite bara, och så väntar vi vidare.

Till slut kan jag försiktigt dra upp henne på fötter och stötta/bära in henne i sängen. Storasyster som ska upp och nattkissa tittar yrvaket på oss men vaknar till snabbt och hjälper till att klä av och hämta alvedon.
Drar ner gardinen och tassar in till sig för att sova vidare.
 
Fågelungen ligger alldeles stilla, känner sig lite bättre tror hon, säger hon, med stängda ögon och genomskinlig hud i ansiktet.
Jag sitter hos henne en lång stund, och lämnar henne nästan-sovande, med dörren på glänt.
Sätter mig en stund i mörkret på altanen, ser månen lysa klart över våra hästar som äter och strosar med grönt gräs i sina mjuka mulmunnar.

Det ser ut just så som jag tänkte förut.

Undrar hur det känns att vara en häst?
Det kan jag knappt föreställa mig. Just nu vet jag bara hur det är att vara mamma till en älskad unge som är svårt sjuk och att det inte alls går att sova.
Mammaångesten härjar... Monstrets kompis hälsar på.

Jag sitter ett tag till, tänker att det nog ska bli bra ändå. Hon SKA bli frisk. Vi SKA inte ge oss.
Det luktar regn och sommargrönt gräs. Månen lyser stilla och jag känner lugnet komma. Det är lättare att andas igen.
Jag går in och lägger mig, tar med mig katten och hoppas vi båda ska kunna sova.

Snart är det en ny dag.
Och då ska jag fortsätta slåss.


 
 

Låtom oss


Dagen idag (Och för all del även imorgon), låtom oss vara rebelliska!!