Kan du berätta?

 
 

Hon lyssnar knappt klart.
Eller jo, det gör hon, men jag hör att hon väntar på att jag ska göra en paus, och ta ett andetag för då vill hon prata.
Jag drar lätt efter luft, och stannar upp i det jag berättar. Det är ändå inget kul, när den man pratar med inte lyssnar.

”Men varför har hon fått den här sjukdomen? Har du frågat henne om det?” Min mamma funderar högt men vill också ha ett svar.
”Varför bröt det ut egentligen och varför har hon fått tillbaka det nu?? Åh, och jag som trodde hon var frisk nu!!”

Jag svarar som så många gånger förut, att Fågelungen är sjuk. Hon har en sjukdom hon inte själv bestämmer över, och såklart att hon varken vet varför hon drabbats eller varför den inte gett med sig.

”Jamen, jo, det där har du ju sagt förr, men VARFÖR har hon fått sjukdomen?? Kan du inte prata med henne, eller kanske ska jag??”

Sakligt svarar jag henne att jag inte heller vet varför just jag har så svårt med min mage. Eller varför en av mina bästa väninnor drabbats av bröstcancer. >
Jag säger lugnt att man inte vet varför man drabbas av en svår sjukdom, och varför i allsindag skulle jag fråga Fågelungen om anledningen till att hon drabbats av en psykisk sjukdom?? HUR SKA HON LIKSOM KUNNA VETA DET?!

Det lugna håller på att försvinna och jag känner stressen fladdra i magen. Det känner min motpart också, och hon lägger sig platt.

”Ja, jo, jag förstår ju precis. Jag kan bara inte låta bli att fråga. Det är ju så frustrerande”

No shit Sherlock. 

All vår väntan bliver lång

 
 

Jag har alltid haft svårt att vänta. En egenskap som många nog tycker är mindre smickrande, och jag kan absolut hålla med.
Fast det är svårt att ha svårt att vänta också. Fakta är förstås också att väntan många gånger är oundvikligt i livet.... 

Då och då får jag höra ordspråket ”Den som väntar på något gott” och ja, föralldel, ofta påminner jag mig själv om det också.

Nu väntar vi igen.
Ofrivilligt från allas håll, och speciellt från mitt.
Fågelungen ska ha en plats inom sjukvården, det har gått snart två veckor sedan bedömningsmötet och nu väntar vi på informationsmöte, platsmöte och gud vet vad de kan hitta på för slags möten.
Vi väntar i alla fall.
Varje dag, timme och ofta minut, är en påfrestning.

Fågelungen äter inte, dricker ogärna och tycker det mesta jag vill säga kring sjukdomen är en belastning.
Jag tycker sjukdomen är en belastande!  

För att inte bara vara belastande pratar jag så lite jag bara kan om ästörningar, hennes sjukdom och allt negativt. Försöker fokusera på det som är bra i livet. Det är inte helt lätt. Inte när ångesten, Monstret och sorgen härjar.

Och jag funderar upp och ned;
Ska jag puscha på med mattiderna…. Sex gånger om dagen, ät-ät-ät-men åh… försök? Nähä, men drick i alla fall.
Drick lilla barn, så du slipper hamna med en sond i näsan. Håll ut – snart får du plats.
(Hoppas jag?)

Eller är det rent av bra om det går så långt. Så långt som till sonden? Kan det kanske vara en tankeväckare? Jag vet ju att de säger att hon måste vilja själv. Vilja försöka, vilja kämpa.
Nej.

Jag.Vill.Inte.Se.Henne.Tyna.Bort!! 
Moment 22. 
Typ 

Gästspel



Ibland läser jag andra bloggar, tankar och funderingar. Jag läser allt möjligt, men det senaste året har det förstås koncentrerats till att bli mycket om ätstörningar. 
En ny värld för mig.... Som att leva i en skräckfilm. 

Jag undviker andras skräck, orkar bara ta in lite grann, det är liksom nog med vårt eget, och kampen att komma härifrån. 

Häromdagen läste jag dock ett inlägg som gjorde mig glad. Jättejätteglad! 
TACK Jessica för att jag får dela med mig av dina ord: 

 

 

Om tillfrisknande

 
 
Jag träffade min behandlare i onsdags. Det känns alltid lika konstigt när en besökstid dimper ner i postlådan när jag inte har några besvär, men samtidigt är min behandlare en av mina all time favoritpersoner och det är inte svårt att hitta saker att diskutera.

Vi pratade om att vara frisk. 

"Kan man någonsin bli helt frisk?" har vi, som är sjuka, frågat varandra år ut och år in på ätstörningsforum, behandlingshem och i förtroliga samtal ätstörda emellan. Frågan har till slut blivit lika laddad med mystik som om den gällde frågan om guds existens. Jag tror det beror på att de friska är för upptagna med att leva för att logga in på sina gamla konton och meddela att jo, det gick.

Man kan självklart bli helt frisk. Helt, helt frisk. Jag tror det är svårt att greppa av flera anledningar. Dels så förstår vi att vi aldrig kommer kunna radera ut sjukdomen från vårt minne, vår tankevärld. Vi förstår att vi inte helt kan förtränga att den funnits, och finns, i oss. Så hur fan kan man vara "helt frisk" samtidigt som det sjuka aldrig kan utplånas fullständigt? När man är inne i sjukdomen är det svårt att föreställa sig att man kan bli immun, för när man är inne i sjukdomen är den en del av en som man inte kan separera från sig själv.

Det är svårt att förklara. I synnerhet utan att ge exempel som kan vara triggande (så heads up). 

Självklart har jag inte glömt att jag lovade att ta livet av mig om jag någonsin skulle väga över xx kilo igen. Självklart har jag inte glömt rösten som sa "Om du någonsin bestämmer dig för att tro på de människor som säger att du är okej på den och den vikten, då har du låtit dig luras. Då har du varit svag nog att gå på deras lögner." Självklart minns jag alla på den tiden ångestladdade regler och ritualer och hur de utgjorde Sanningen, Verkligheten. 

Grejen är att de är FULLKOMLIGT irrelevanta för mig idag, och det går alldeles utmärkt att leva tillsammans med minnena av dem. De skrämmer mig inte det minsta, för de är inte längre verkliga. När man är sådär sjuk så går det inte att föreställa sig att man någonsin ska kunna dricka ett glas mjölk utan att i alla fall ett litet tvivel, man tror att det alltid kommer förfölja en. Men det är inte så, jag lovar. Jag kunde liksom inte bry mig mindre om kaloriinnehållet i en banan idag, trots att jag kanske alltid kommer minnas det.  Det gör inte ont i mig att påminnas om alla ätstörda regler jag bryter när jag lever mitt friska liv, för jag är inte ätstörd längre.