Dag, kväll, mat.

 


Jo, jag har haft en skitdag. Stressig, full av måsten. Läkarbesök. Möten i skolan och handla på affären.
Stressa hem. Packa ur bilen, bära upp och bara den där otäcka känslan av att magen tänker ta livet av en.
Av mig.

Mannen är också stressad.
Jag vill att han ska hjälpa mig.
Han vill att jag ska hjälpa honom.
Vi hamnar i en oense-diskussion. Inte helt snygg.
Som ju oensediskussioner inte är.

Kvar på agendan;
Disken. Tvätten. Rasta hundar. Mata hundar. Städa. Betala räkningar. Middag. Hämta lillasyster i stallet.
Klockan är nästan middag.
Denna eviga satans klocka – tick, tack, tick, tack, jag närmar mig matdags. Dags för maaaat.

Dessutom är jag kissnödig, känner att det var länge sen, nu går det inte att strunta i drunkningskänslan längre. Jag MÅSTE på toa.
Suckar, sitter där inne ett tag, pratar med katten på golvet.
Hon ligger just på värmeslingan, spinner lite och klipper med ögonlocken.
Jag vill vara hon.
Jag vill transformeras till en katt utan måsten.

Nu.

Jag är en mamma. Mamma med ansvar.
Trött visserligen, men ändå.

Fågelungen räddar mig.
Hon är glad idag. Stark.
De gråblå glittrar. Munnen pratar massor, tar sig genom min huvudvärk och onda mage.
”Mamma, jag gör middag. Jag gör varma mackor. Strunta i det du planerat, vila lite!”
Hon får med sig storasyster i köket, pladdrar och fixar. Ost/skinka/salami/lök/tomat/ananas/smör och bröd.
Krydda, dricka och fin dukning. Film på TV (Vi har fortfarande inte masat oss från TV-tittandet….) och plötsligt sitter alla och mumsar.
Mackorna är goda och filmen bra. Fågelungen har valt, och den är lika bra nu som förr. Jag skriker av skratt när Jack Nicholsson hoppar över strecken och får med sig den lilla fulsöta hunden. Alla skriker av skratt. Mannen också.

Här sitter vi liksom. Frustar av skratt, äter gott och dottern har ordnat kvällen.
Dottern äter också.

Och jag ryser av välmående.
På riktigt.

Besviken - Lite gnäll idag

 

Jag sitter och tittar lite i min blogg.
Den är stor, lång, fullklottrad.

Många inlägg, har jag verkligen skrivit allt det här? Har vi verkligen upplevt allt det här?
Svar ja.
Jag orkar inte läsa allt. Och absolut inte det värsta. Det räcker liksom att jag varit där, att vi varit där.
Jag.vill.inte.tillbaka. Inte ens i minnet eller fantasin. Inte nu, kanske sen? Jag vet inte.

Klickar lite på mina länkar, läser medan allvaret kryper in i hela mig. Läser om Moas mamma, Kerstin som berättar hur deras resa varit.
Fastnar i hennes ord om hur det var när dottern blev sjuk. Hur det var när vården tog över, Hur det var när de möttes och hon –mamman- fick veta att hennes dotter var svårt sjuk. Och hur tiden efter blev.
Ensam, svår, svart, sjuk och full av frågor.
Det hade kunnat varit jag som skrev det där.
Det hade kunnat varit jag som skrev och kände allt Moas mamma var med om.
Det hade kunnat varit precis, just jag. Samma saker, sorg och tunga upplevde vi.
Det var ju (som) jag.

Det är oerhört sorgligt tycker jag, att Moas mamma och min dotters mamma, Fågelungens mamma – jag, känner och tycker samma saker.
Att vården inte förstått vikten av att hjälpa ensamma och rädda mammor och pappor, att vården inte fattar att de drabbade har anhöriga som måste ha hjälp, för om de inte får det, kan de inte hjälpa sina närstående på bästa sätt.

Jag ser det som en ren win-win situation. Som just nu är total loose-loose.

De anhöriga behöver veta rent konkret att de flesta inte alls dör av anorexia. Att de allra flesta BLIR FRISKA. De behöver få prata med sjukvården UTAN sitt barn med sig.
De behöver få förstå att det tar TID att bli frisk. Flera år. Inte bara månader (som var svårt nog för mig att ta till mig)
Och de behöver lära sig mer om hur sjukdomen fungerar, hur den är för andra och få konkreta tips och hjälp hur det funkar i vardagen.
Många behöver lära sig vad ångest är, och vad en ångestattack är (så är man frberedd när ens barn hamnar där och man slipper tro att ungen dör)

Alla mammor och pappor är livrädda. Ibland (ofta) hör man knappt vad läkarna och specialisterna säger på möten där man klumpar ihop massor med anhöriga.
Jag tror att det skulle vara smart att he en mamma med där, en mamma utan vit rock som kan berätta att just hennes barn OCKSÅ blivit frisk. Att det går. Om man får se det när man är som mest rädd klarar man att höra av expertisen säger också.

Och samtliga mammor och pappor behöver upplysas om att det kommer bli en lång och svår resa och hjälp är viktigt att ta emot.
Rent konkret – handfast hjälp att hitta en bra terapeut/psykolog och förståelse för att man måste ha hjälp att orka hjälpa.

En hel del av detta satte Moas mamma ord på, och jag har också gjort det flera gånger här i bloggen.

Det sorgliga är bara att Moas mamma skrev om detta när hennes dotter var sjuk. Året var 2005-2006.
Nu är det 2015.

2015 - 2006 = 9 år.

Ska vi verkligen ha det så?

Här är historien som Moas mamma, Kerstin berättar. Den ligger på KÄTS hemsida:
http://www.atstorning.se/behandling-2/sa-blev-jag-frisk/kerstin-moas-mamma/