Valborg

 
Det är Valborg.
Himlen är blå och solen skiner i kapp med vindarna som fladdrar kring hus och hem. 
Fågelungen kommer hem tidigare, betraktar oss som far omkring som yra höns. Vi ska ha gäster. Ordnatgrillenstädathusetrastathundarhandlatmatlagarmatplockatuteoch
hunnitoroamigövermatgästerätaochMonstret.....

Hon säger glatt att hon ska hänga med mig på mitt bilärende och när vi närmar oss Mc Donalds vill hon stanna och köpa en glass. 

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 
Hon. Vill. Köpa. En. Glass! Fattar ni!! 

Vi köper glass, jag äter min, babblar lyckligt och vips - så har dottern också ätit den kalla goda som var full med små choladbitar och topping. 
Jag kan knappt andas av lycka. 

Rattar hem, bubblarna i magen hoppar runt och jag vet att det här blev min bästa Valborg någonsin. Iallafall so far. 

Fågelungen pladdrar vidare, märker nog inte ens att hennes mamma försvann lite. 
I ett lyckorus. 

 
 

Rädd

 
 
Vi har varit på möte. Det var långt, positivt och innehöll en massa planerande.
Månadsmöten är bra, Fågelungen och jag träffas på ett bra vis och det sitter med ytterligare en person, behandlaren, vilket gör att vi pratar på ett bättre och mer konstruktivt vis.

Hälften av tiden i behandlingen har gått. För den här gången.
?
Ja, för kanske blir det mer, kanske inte. Kanske mycket mer. Vem vet. Men för det här gången är det slut i mitten av sommaren.
På behandlingen. Inte på Fågelungens (och vår familjs) resa.

Mest av allt minns jag att hon sade,
”Jag är så rädd att det ska komma tillbaka. Att jag inte kommer kunna äta frukostmackan, att det börjar med det. Och så fyller jag på med mer eller mindre –som jag tycker- onödiga saker att äta."
 
 
 


Som mamma är det oerhört nyttigt att höra ens barn berätta att hon är rädd för sjukdomen. Rädd att den ska ta över.
Att det inte alls är hon och Monstret i ljuv samstämmighet mest hela tiden.

Jag vet ju det innerst inne.
Men det är skönt att höra det ibland. 
 

To be or not to be....

 
 

Expertisen säger att:
”Det är bra att få hjälp med sin ångest, sina ångestattacker, stress, depression och nedstämdhet.
Det är bra att få hjälp att lugna kroppen så den klarar att äta”

Expertisen säger också att:
”Det är bra att kroppen får hantera detta själv. Man behöver lära sig att hitta en väg ut ur ångesten utan att bedöva kroppen. Och knoppen…
Biverkningarna kan vara jobbiga, och det är bättre att Känna och jobba bort det svåra än att (be)döva sig”

Det är härligt med expertis.
Om jag hade haft en sisådär tio/tjugo Fågelungar innan min nuvarande, skulle det kännas lättare att välja. Att ha en åsikt.
Dessutom på något jag inte har ett endaste smack aning om.