Stjärnor på himlen

 
 
Vi är hemma. 
Sverige välkomnar oss med kyla, mörker och frost. Jag rastar våra fyrbenta senare än sent, står en stund och känner hur det biter i kinderna. 
Upptäcker att mina andetag speglar sig i luften genom rök åt det håll jag blåser. En ny, men ändå så igenkännande känsla. 
Ny för året, men déjá vu genom alla föregående år.
Vintern är slitsam, men vacker. 

Uppe på himlen möter de blinkande stjärnorna mina ögon. De är många, glittrar, tindrar och känns fulla av liv och hopp. Mina tankar går till Fågelungen som jag äntligen fick krama efter alla dagar ifrån henne. 

Den smala kroppen, ansiktet och fingrarna. Ja, det hade förstås inte ändrats åt något håll på de få dagar mannen och jag var borta. 
Hennes vackra gråblå och det långa håret var som vanligt, den leende munnen såg glad ut innan den fick en stor mammapuss. En fort, för jag vet att hon börjar bli stor nu. :-) 
Men kramen var lång, och det var skönt att vara nära henne igen. (Vad är det egentligen med oss mammor? Vad är det som händer när barnen blir sjuka?) 
 
Vi såg TV tillsammans allihop, en härlig serie full av skratt, spänning och trams. Familjen åt godis, drack läsk och knaprade chips. 
Fågelungen tog inget, och svarade mitt sms med att det kändes svårt att ta när alla andra såg. Mobiltelefoner är bra att kommunicera med när inte alla ska höra, synd bara att de inte kan hjälpa till mer kroppsligt också... 

När det blir som roligast i filmen passar jag på att lägga godsaker på en tallrik, bär, frukt, lite dipp, några chips och lite olika godisar. 
Allt åker ner i fågelmagen och under slutet av TV seansen reser hon sig och tar en klubba också.

Och stjärnorna de tindra så klara. Inte bara där uppe på himlavalvet till allmän lycka och beskådan för var man, utan mest inne i hela min kropp som fyllts under kvällen av hopp och tro på Monstrets undergång och ett riktigt, rejält liv för Fågelungen. 

Kanske inte nu, men inom räckhåll? 
 
 
 

Hem igen

Gud vad jag längtar hem!
Jag tänker på Fågelungen hela tiden, även om jag förstås också njuter av allt det underbara här. 
Inte en enda gång har jag haft riktigt ont i magen, ångest eller känt den där totala hopplösheten. Men jag tror ändå att jag behöver vara nära dottern ett tag till, att vi ska vara tillsammans innan vi kan släppa. Och som jag längtar efter att släppa!! 
Jag längtar efter att hon ska prova sina egna vingar, stå på egna ben och vara lycklig med sin kropp och själ. 
 
Men just nu ska jag vara lycklig, sitta en stund i solen, hamstra fågelsång och lugn, innan jag ska hem till en del av det mörka. 

Utomlands på tu man hand

 

 

Jag bara sover och sover. Tittar ofta på klockan och undrar vad Fågelungen gör där hemma. Äter hon? Struntar hon i det? Hur går det?

Zzzzzzzzzzzzzzz
Och sen sover jag. Igen. (HUR i allsindar kan man bli så här trött?) 

 

 

Vid ett tillfälle när -jag inte sover- tar vi hyrbilen till stan och vandrar över kullestensgator i solen. Hand i hand, strosar, flanerar, och jag tillåter mig att stanna vid flera av de fina restaurangerna, titta in i delikatessbutikerna och njuta av synen av allt det goda. 

Tankarna på den lilla Fågelungen i tidig barndom, godisråttan, och skratten motar jag bort.

Köper en glass och äter den innan den smälter.

Vi besöker klädbutiker, och fast jag helst vill vara ute i solen kan jag inte låta bli att fascineras av alla stiliga kläder.
Det här landet har fantastisk mat och fantastiska kläder! Männen är tilldragande med livliga, bruna och levande ögon. De är lite kortare än hemma, och har välbyggda kroppar som ofta luktar gott. Pratar snabbt och har mycket charm.
Deras kvinnor ser också annorlunda ut. Nötbruna ögon med enorma ögonfransar, svart hår med självfall och lyster.
De har hals, midja och långa ben.
Och många är otroligt smala. Onaturligt smala.

Jag noterar att de finaste butikerna har unga flickor till expediter, alla med kroppar som fågelungar. Kanske är de friska? Kanske inte?
Jag trycker min mans hand och viskar att jag vill gå. Att jag vill handla någon annanstans.
Han ser förbryllad ut, men nickar och följer med mig när jag styr kosan över gatan och ned till havet. Tittar på svanarna och tar av mig skorna, strosar i vattenkanten, njuter av solen och lyssnar till vågskvalpet.

Vad gör vi människor egentligen med oss själva….