Födelsedagen

Solen strålar. Guldgula långa, lyckliga strängar av värme, vår och sommar glittrar på mitt bröst. Värmen sprider sig i kroppen och den lilla hala ungen börjar bli rosa i färgen.  Hon blinkar mot ljuset och slår upp sina gråblå och stirrar rätt in i mig. Ända in i min själ.
Jag tror hela vida världen stannar en stund.
I alla fall gör min värld det, och så klickar livet till igen och fortsätter.
Fast det är aldrig mer som förr.

Den lilla för tidigt födda är här nu.
Blond kalufs, de finaste av fingrar, småsmå tår och pyttiga, välformade fötter. Kan en baby ha lillgamla, nästan kloka ögon? Min baby har det i alla fall. Vackra, uttrycksfulla och stora. Livets själ som tittar på mig, in i mig, hela tiden de är uppslagna.
Jag tittar tillbaka, och försöker förstå att det lilla stora underverket är mitt. Och jag lovar henne att jag alltid ska finnas där för henne.
Kroppen är inte stor, som en coca-cola flaska, en sån där 1.5 liters. Hon är lagom tjock med hy som mjukaste silke.
Mitt lilla barn luktar gott, och låter gott och ser gott ut i mina ögon, närhelst jag vilar dem på henne. Något jag mest gör hela tiden.
Hon är ju alldeles perfekt!

Miraklet har förstås en pappa också.
Jag vet att han är viktig. Han behövs, och hon är halva honom, och halva hon är hans. Fast långt inne i mig vet jag att hon bara är min, och jag är bara hennes.
Jag vet också att hon en dag ska bli sin alldeles egna. Men det är inte nu. Just nu, i denna sekund och lång tid framöver är hon min.

Alla grattar och presenterna ramlar in. Familjen hälsar på och storasyster tittar stolt på den lilla. ”Förstår hon vad jag säger? Vet hon att jag ska lära henne allt?” "När kan vi cykla tillsammans?"
Farmor frågar efter namnet och fnyser ohörbart över valet. Jag drunknar i babyns ögon och är lika glad ändå. Det gör inget, ett lyckonamn måste vara det bästa hon kan få.
Ett namn som önskar henne lycka varenda dag hon promenerar livets stig.

Ett tag tänkte jag att Cecilia var fint, men så såg jag att det betyder blind, och det går ju inte. Mitt lilla hjärta måste ha det bästa.

Solen skiner varenda dag. Värmen breder ut sig och drar mig intill sig. Fåglarna kvittrar och fjärilarna flyger med sina vackra vingar överallt i sommarens mjuka dagar.

Det är alldeles i början av mars. Regnet smattrar på BB-avdelningens tak och människorna nere på gatan ser frusna ut där jag betraktar dem från mitt fönster.
Den lilla bökar nöjt vid mitt bröst, hennes fyra veckor för tidiga ankomst verkar inte göra något, hon mår bra och vill mest bara äta och vara nära.
Det kan vara hur kallt som helst där ute. Inne i mig frodas sommaren och jag är varm av lycka över den lilla människan som just kommit till oss.
Jag kan liksom bara inte se mig mätt på henne. 

 

 

Lyckans minut 

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan prick? 

 Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn? 

 Jag lever, jag lever!
På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst miljoner år på denna enda minut.  

 Erik Lindorm

Det här med att andas

Detta med att andas, det är nytt för mig.
Ja, alltså, jag vet ju att man måste ha syre för att leva, men det är liksom något kroppen skött utan min inblandning.
Det har bara funkat och jag har inte tänkt så mycket på det.

Nu går det inte.
Jag kan inte sova om nätterna, och fast jag står ute på altanen och blickar ut över åkrarna, drar ned den kalla nattluften i lungorna, hör rävens skrik långt, långt borta och ser månen lysa fridfullt över oss kan jag inte andas.


Det sitter som ett envist band över mig, som om han den där Anorexiamonstersnubben har satt buntband runt min bröstkorg och drar åt, som om jag hade en korsett, med jämna mellanrum. Det händer här och där, lite överallt. På ICA, när jag tankar, pratar i telefonen eller bara ser på TV. Svårast är det när jag är på jobbet, eller har döttrarna runt mig.


För nästan samtidigt som luften stryps kommer tårarna som jag nästan inte kan hejda.
Mitt i samtal och umgänge med goda vänner, under en hundpromenad eller familjemiddagen, kan de bara tränga sig fram, som objudna gäster och kräva att jag ser dem. Det krävs en enorm viljestyrka att mota bort dem, och även om jag för det mesta lyckas har det nog trillat en och annan tår framför ögonen på en förvånad kassörska, statoilkille eller min man som inte fattar varför jag är så konstig.
Nätterna är långa och svåra och jag är så trött att jag nästan snubblar på mig själv.
Men det går liksom inte att sova.