Ny behandlare och ny ordning


Fågelungens behandlare har gått på semester. M med de blå ögonen och den mjuka rösten ska vara borta i fyra veckor och det känns som en evighet.
Jag vet att hon bara är 27 år... faktiskt ingenting knappt. Inte mätt i människoår i alla fall - för hur kan man samla på sig så många kloka tankar på så kort tid? 

M känns trygg, vi känner henne, tycker jag iallafall, och om inte annat, så känner hon oss, Fågelungen, och lite grann oss här hemma. 
Som med det mesta på den här resan går det fort, jag hänger inte med och mattan rycks lätt bort under fötterna på oss. Eller kanske är det bara jag som reagerar? 
Dottern verkar ta det bra, och det är ju det viktigaste. Hon träffar förstås X på sjukhuset varje dag, och känner till henne på ett annat sätt. 

I morse ringde den nya behandlaren. X. 

Hon låter inte som M, frågade inte hur jag mådde, eller pratade lite extra. Hon hade dialekt, och lät egentligen ganska redig och hemtrevlig. Men saklig och snabb. Hon hade suttit i möte, varit på ett annat möte, nu pratade hon med mig och sen skulle hon på möte. Ganska snart, så hon hade inte så mycket tid.

Hon gick rakt på sak. Sade att Fågelungen måste bli av med sina säkerhetsbeteenden. Att hon äter all mat på kliniken, men att hon lämnar hemma.
?
Jag letar i minnet, och jo, det är ju sant…. Hon äter upp mellis, frukt och kvällsmacka. Men oftast är det något litet kvar från frukost och middag.
Jag säger att jag sett det och påtalat det för Fågelungen, men att jag inte lyckats övertyga henne om att hon måste få i sig det alls.
X skakar på huvudet, eller, ja, det kan jag förstås inte se, men det känns som det i alla fall. ”Nej, det är ätstörningen som tar över, den vill lämna mat, och om den får det så blir det värre och värre, mer och mer liksom”
Hon frågar om jag förstår, och det gör jag ju.
De tror på kliniken att Fågelungen äter all mat hos dem för att de är mer på, och kanske för att hon tänker att om hon gör det kan hon ”safa” och äta mindre hemma sen.

För en sekund blir jag arg när jag hör X berätta om hennes och kollegornas tankar. Fans jävla helvete också!
Här jobbar alla livet ur sig, och mår skit, piss och pannkaka, och mest sämst av alla mår Fågelungen själv, som dessutom kämpar hårt varendaste dag (och ofta nätter med) och så vill hon liksom ändå fuska . Skitsjukdom! 

Vi bestämmer att X ska prata med dottern, och att jag ska bli hårdare, envisare och mer fokuserad. Tjata, böna, be, muta och prata. Och om det inte funkar, spara det som blev över och servera till nästa måltid. Dvs inte slänga det så hon slipper. Så inte Monstret slipper.

X funderar vidare i dotterns tankar. Är hon rädd för att gå upp i vikt? Är hon rädd för att tappa kontrollen?
Är hon rädd för viss sorts mat? Är hon rädd för att …? Tja, vem vet, inte jag i alla fall.

Och innan jag hunnit sagt flaskhals har hon ursäktat sig med det nya mötet, talat om att hon ska prata med Fågelungen, ta henne lite i öronen också, och ringa mig en till dag den här veckan.
Jahaja.
Jag står kvar med luren i handen. 

 

1 En annan mamma:

skriven

Ja...Skitsjukdom!Förstår precis hur du känner.
Men,rätt....inget får lämnas,då blir det mer o mer utrymme för ätstörningen.
Jobbigt,riktigt jobbigt att mota bort det sista av ätstörningen....men glöm inte,du är superstark,du klarar detta.
Styrkekram <3

Svar: Ja, fult ord, men jag vet inte annars vad jag ska kalla den? Usch. Är det det sista av sjukdomen att mota bort? Om det ändå vore...
Men det är som du skriver, bara att kämpa Vi gör det och jag vet att ni också gör det.

Så jag använder kramen lite och returnerar den sen :-)
Anorexiamamman

Kommentera här: