Ett noll

Vi äter tacos. En av Fågelungens favoriträtter. Eller, ja, jag vet inte om det är det nu, men förr var det alltid lyckat att servera det. Glada miner på alla utom äldsta dottern som tycker taco suger.
Nu säger hon inget, rör inte en min och man kan på inga villkors vis gissa att hon är besviken över kvällens mat.
<3 Tack för det :-)
Fågelungen får välja på chips eller bröd. Bestämmer sig för det senare och jag lägger upp köttfärs. Grönsaker tar hon själv, och det ser bra ut. 

Sedan rullar hon ihop den fulla tacorullen och äter medan hon faktiskt deltar i samtalet som pågår runt bordet. Systrarna skrattar åt något och vi pratar alla om Fågelungens kompisar som var på besök för första gången på jättejättelänge hos oss idag. Det var förövrigt härligt att se dem, och härligt att ha ett knippe unga tjejer som hängde i soffan igen, bubblade av prat, fniss och glädje. Det kändes befriande normalt.

Medan jag äter mina egna tacochips fulla med grönsaker och ost ser jag att hon pillar av kanterna och småbitar från brödet och lägger i en liten hög på tallrikens ena sida.
Ja, egentligen kan man väl knappast kalla det kanter, för tacotunnbröd har ju inga kanter, så varför gör hon så??
Jag stryker henne lätt på handen och säger tyst så inte alla runt bordet hör att hon måste äta upp allt.
Hon reagerar inte, och jag säger det igen.
Envist tuggar hon vidare och jag berättar för henne med vanlig röst att hon måste äta upp och inte lägga någon mat åt sidan. Att sjukdomen vill att hon ska slippa bitar här och bitar där, men att det inte är okey, att det är farligt för henne och att hon helt enkelt måste äta upp.

Hon svarar fortfarande inte men nickar jakande när jag frågar om hon hör. Jag fortsätter och berättar att X ringt idag, och att vi pratat om detta.
”Jo tack, det fattar jag väl” spottar hon ur sig och avslutar sin mat. Hon åt upp allt utom de där bitarna hon pillat loss. De ligger kvar i en övergiven hög och hon skakar på huvudet när jag försöker övertyga henne om att äta upp.
Storasyster hejjar på med resultatet att hon tar sin servett och snurrar på den trehundratrettiosju gånger typ.
Sen river hon av små mikroskopiska bitar, viker resten i ännu mindre bitar och vänder och vrider på sitt verk med monotona rörelser. När jag ber henne sluta och tillägger att jag snart blir galen av allt pillande fiskar hon upp mobilen och letar igenom hela facebook och instagram med halvmaniska fingrar.. 

Jag säger till henne att jag fattar att det är svårt, men att hon ju ska bli frisk, att vi har så mycket kul som väntar på oss, att livet pågår och att hon kommer att kunna delta i allt det när hon blir bra. Ber henne försöka. Kämpa. 
Ingen respons. Hon snurrar på sin mobil, tittar på skärmen. Drar och drar bilden nedåt, tittat på intressanta foton som dyker upp. 

Jag frågar igen, ber att hon ska försöka. Anstränga sig mer... Det bultar lätt i hennes halsgrop, och jag funderar på om hon kommer att få en ångestattack? Usch, det svider i mig av sorg, att jag ska få vår mysiga middag till ett ångestladdat inferno....
Hon tittar snabbt upp, säger tyst att det inte kommer att gå och jag nickar, men istället för att ta bort tallriken, frågar jag varför. 
Hon säger sammanbitet "För. Att. Jag. Inte. Vill!!" Nähä....? Säger jag och känner att slaget är tappt. Tar tallriken och talar om för henne att jag tar fram det igen till kvällsmackan, så kan hon äta det då. 
Går ut i köket, drar andan och dricker ett glas vatten och går tillbaka till uterummet och sätter mig ett tag. Frågar om vi ska hänga tvätt tillsammans? Eller gå en sväng. Hon tittar inte upp, utan skakar bara på huvudet. Nejnejnejnej. 
Prata går inte så jag hämtar datan och jobbar en stund, hämtar tvätten och hänger den medan jag pratar för döva öron. 
Eller kanske hon lyssnar? Vad vet jag. 

Efter en evighets evighet, mätt i människomått ca trekvart, tinar hon upp och vill prata med mig. Hänger med en stund med hundarna och känns som sitt vanliga jag. 

När alla sysslor är klara och vi sätter oss framför TV:n på kvällen ger jag henne kvällsmackan. De överblivna men sparade kanterna snodde förstås hunden medan jag hängde tvätten, så jag har öppnat en ny tacobrödpåse, brytit några småbitar och lagt dem på tallriken bredvid smörgåsen. 
Det är skinka på mackan, och gurkskivan jag lagt på skar jag som ett hjärta. 

Allt gick ner, utom kanterna. De ligger ensamma kvar i högen på tallriken, och när jag bär bort brickan till köket senare ser jag Monstret glipar på den ena, tittar fram och göra tummen upp åt mig.
Ett - noll till honom ikväll.  

 

Ny behandlare och ny ordning


Fågelungens behandlare har gått på semester. M med de blå ögonen och den mjuka rösten ska vara borta i fyra veckor och det känns som en evighet.
Jag vet att hon bara är 27 år... faktiskt ingenting knappt. Inte mätt i människoår i alla fall - för hur kan man samla på sig så många kloka tankar på så kort tid? 

M känns trygg, vi känner henne, tycker jag iallafall, och om inte annat, så känner hon oss, Fågelungen, och lite grann oss här hemma. 
Som med det mesta på den här resan går det fort, jag hänger inte med och mattan rycks lätt bort under fötterna på oss. Eller kanske är det bara jag som reagerar? 
Dottern verkar ta det bra, och det är ju det viktigaste. Hon träffar förstås X på sjukhuset varje dag, och känner till henne på ett annat sätt. 

I morse ringde den nya behandlaren. X. 

Hon låter inte som M, frågade inte hur jag mådde, eller pratade lite extra. Hon hade dialekt, och lät egentligen ganska redig och hemtrevlig. Men saklig och snabb. Hon hade suttit i möte, varit på ett annat möte, nu pratade hon med mig och sen skulle hon på möte. Ganska snart, så hon hade inte så mycket tid.

Hon gick rakt på sak. Sade att Fågelungen måste bli av med sina säkerhetsbeteenden. Att hon äter all mat på kliniken, men att hon lämnar hemma.
?
Jag letar i minnet, och jo, det är ju sant…. Hon äter upp mellis, frukt och kvällsmacka. Men oftast är det något litet kvar från frukost och middag.
Jag säger att jag sett det och påtalat det för Fågelungen, men att jag inte lyckats övertyga henne om att hon måste få i sig det alls.
X skakar på huvudet, eller, ja, det kan jag förstås inte se, men det känns som det i alla fall. ”Nej, det är ätstörningen som tar över, den vill lämna mat, och om den får det så blir det värre och värre, mer och mer liksom”
Hon frågar om jag förstår, och det gör jag ju.
De tror på kliniken att Fågelungen äter all mat hos dem för att de är mer på, och kanske för att hon tänker att om hon gör det kan hon ”safa” och äta mindre hemma sen.

För en sekund blir jag arg när jag hör X berätta om hennes och kollegornas tankar. Fans jävla helvete också!
Här jobbar alla livet ur sig, och mår skit, piss och pannkaka, och mest sämst av alla mår Fågelungen själv, som dessutom kämpar hårt varendaste dag (och ofta nätter med) och så vill hon liksom ändå fuska . Skitsjukdom! 

Vi bestämmer att X ska prata med dottern, och att jag ska bli hårdare, envisare och mer fokuserad. Tjata, böna, be, muta och prata. Och om det inte funkar, spara det som blev över och servera till nästa måltid. Dvs inte slänga det så hon slipper. Så inte Monstret slipper.

X funderar vidare i dotterns tankar. Är hon rädd för att gå upp i vikt? Är hon rädd för att tappa kontrollen?
Är hon rädd för viss sorts mat? Är hon rädd för att …? Tja, vem vet, inte jag i alla fall.

Och innan jag hunnit sagt flaskhals har hon ursäktat sig med det nya mötet, talat om att hon ska prata med Fågelungen, ta henne lite i öronen också, och ringa mig en till dag den här veckan.
Jahaja.
Jag står kvar med luren i handen. 

 

Jag vet en som........

 ”Igår träffade jag Y och då berättade hon om sin kompis som hade anorexia.”
Ena dottern berättar med andan i halsen om kompisens kompis. 

Som alltså hade anorexia.

”Hon var huuuuuuur sjuk som helst och dog nästan - fattar du - D.O.G! De upptäckte det som tur var i tid! Asså, hon var typ som ett benrangel, helt galet, och INGEN visste om det!! Men så svimmade hon eller nåt, och sen fick alla reda på det och sen fick hon hjälp.”

Vi sitter i uterummet och ska äta lunch, och mitt i rörelsen att fånga in motsträviga salladsbitar får jag den här informationen som slår mig som en boxarhandske rätt i mellangärdet.
Jag slutar jaga salladen, ställer lugnt tillbaka skålen och säger till dottern att det är information jag inte känner att jag vill ha. Samtidigt lutar jag mig tillbaka i stolen, och försöker få ordning på andningen. Visar inget, men hela mitt inre blev just kaos. Hur ska jag kunna äta lunch med man och dotter nu??

Min söta dotter hänger med huvudet, ser ledsen ut och förklarar att hon ju bara ville muntra upp mig lite. Fågelungen är ju inte hemma, så vi kan ju prata om sjukdomen? ”Och jag ville ju liksom att du skulle bli lite glad mamma,  jag ville du skulle få höra om andra som också varit sjuka och som klarade sig.”

Jag viftar avvärjande med händerna. ”Jajajaja – okey, jag fattar. Det är ju härligt att höra om en som varit så sjuk och som sen blev frisk, det håller jag med om” säger jag och häller upp dricka med händer som skakar lätt. Det bultar i tinningen också, men jag tror inte att någon av de andra två ser det.

De pratar glatt vidare om sommar, musik, jobb och utbildningar och märker inte att jag blev alldeles tyst.
Jag tuggar eftertänksamt och känner att jag aldrig, aldrig mer vill höra om någon som dog av anorexia.

Aldrig mer.