2014 - 2015

 

 

Året är slut.
Det nya året stampar i farstun. Vill in.
Jag tänker tillbaka på dagarna, timmarna, veckorna och månaderna. De har varit tunga, svåra och ofta väldigt ensamma. Faktiskt så har 2014 varit ett förfärligt år, det värsta i mitt liv.

Men jag har överlevt, och jag tänker överleva mer ändå!

Fågelungen sitter i soffan, ser på TV. Så nära är hon, ändå så långt bort. Svår att förstå, svår att nå.
Men känslorna är hur starka som helst med eller utan förståelse.  
Jag älskar henne härifrån och till månen, universums slut och lite till.
Hur mycket kan man älska nån?
Hur långt bort i meter, kilometer kan man mäta kärlek? Jag vet inte, men jag vet att den späda varelsen som sitter så långt bort att jag inte kan ta på henne, men ändå så nära att jag kan höra andetagen och knarrandet från soffan, fyller hela mig, alldeles jätteproppfull, med varm lycklig kärlek.
Priset för att få älska en annan så vansinnigt mycket betalar jag varje dag i form av sorg, skräck och ångest genom tankarna att hon inte ska bli frisk, och en stor sudd annat hemskt jag knappt vågar nudda vid.

Jag tänker att det nog ska gå det här, de flesta blir bra, får härliga, värdefulla liv och går starka(re) ur allt detta svarta.
Jag hoppas det ska bli så för oss med.

Alla slut är början på något nytt.
 
2015 står för dörren, jag hoppas av hela mitt hjärta att året tänker bringa oss (alla) lyckligheter, skratt, sol och en massa styrka. 
 
Alla ni som jag kommit i kontakt med det här året - Jag önskar Er ett gott slut och ett Härligt, Gott, Nytt År! 

Kram från Mig :-)
 
 

En hel ask

 
 
I förbifarten säger hon att hon åt en hel ask chokladbitar. 
Jag hör inte helt så jag ber henne upprepa vad hon sade. Tänker att jag nog hörde fel iallafall? En hel ask?? 
"Jag åt en hel ask av julklappschokladen, du hörde rätt, och jag vill INTE prata om det" Hon vänder ryggen mot mig och ställer in resten av tallrikarna i maskinen. 

Jag torkar av köksbänken, vet inte vad jag ska säga. Smeker henne lätt över den avvisande ryggtavlan, frågar försiktigt hur hon mår. 
"Skit!"" får jag till svar. 

Jag nickar, torkar lite mer, Ganska i onödan faktiskt, men jag vet inte helt vad jag ska säga eller göra. Så jag är tyst ett tag, sedan säger jag att jag ändå blir glad. 
Och när hon tittar upp på mig säger jag det igen, att jag blir glad. Säger att jag känner igen min gamla Fågelunge. 
För en hel ask med godisar, det är just sånt som min friska unge kunde sätta i sig. 

Och jag ser att hon ser glad ut, säger inget, men ler lite. 
Jag blir alldeles varm inombords. 

Olika

 

 

Hon skippar frukostmackan men äter youghurten.
Frukten åker ner, när jag kommer och lägger den i hennes hand.
Lunch – check.
Mellis – macka
Middagen funkade nästan inte alls. Jag känner att jag får stress. Frågar om hon inte ska äta upp, men hon säger att det inte går.
Stressen pickar och pockar i mitt inre, men jag säger inget.

Kvällen kommer.
Hon är sugen. Äter slutet av chipsen i en påse. Tar en klick glass. Äter en choklad och en klubba. Dricker fruktsoda.
Och norpar mina ostbågar när hon går förbi. 

Jag förstår mig inte på den här sjukdomen.