Korvköpardagen

 

 

Vi är på snabbköpet. Ofta hinner jag handla innan jag hämtar henne, men ibland inte. Idag är det en inte-dag.
Hon verkar tycka det är okej, hjälper mig att hämta det som står på lappen, skjuter vagnen och packar kassarna när vi ska betala.

Fast när jag stannar vid köttet vill hon bums veta vad vi ska ha till middag. Och när jag säger korv och potatismos snörper hon på munnen. Svarar rappt ”Inte KORV!” Hon får lite färg i ansiktet, en klädsam rosa nyans som får henne att se fräsch och ännu sötare ut. Fast jag som känner henne, vet att hon är upprörd, och jag känner att jag slingrar mig som en mask på en krok.
Vill stryka henne över kinden, kanske krama henne och säga att jag förstår. Jag förstår att hon inte vill ha korv, att den känns fet, full av onyttigheter och mest bara är äcklig. Hemligheten är nog också lite att jag själv inte är så förtjust i just korv.
Men det är systrarna, och jag vet att Fågelungen alltid tidigare gillat korv och hemmagjord potatismos.
Jag vet att det är Monstret som skriker där inne, fast utanpå –det som syns- är det min älskade unge som mår dåligt.

Jag svettas lätt, tycker det är svårt att stå på sig. Tänker på terapeuten; ”Ställ krav, glöm inte det, för det är viktigt när man jobbar mot en ätstörning.”
Okej, jag ställer krav.

Skakar lätt på huvudet när min dotter föreslår andra rätter. Förklarar lugnt att de andra hemma älskar korv, att jag har förberett och lovat. Tar korvarna och säger att hennes förslag är bra, och att jag lagar den maten imorgon.
Idag blir det korv, mos och sallad.

Fågelungen ser inte glad ut och hon är inte heller glad när det är dags att äta middag. Jag känner mig inte heller glad, egentligen mest ganska skräckslagen.
För tänk om han vinner nu, Monstret. När jag tvingat igenom att vi ska ha korv som han absolut inte vill ha.
Hon tar inte två korvar, utan en, men kompenserar med potatismos och andra tillbehör, så det är väl ganska okey.

Och så gick det första gången jag ställde krav. 

 

 

Terapeutbesök

 

 

Ja, nu har jag besökt henne tre gånger, terapeuten, och det är tufft. Faktiskt är jag ganska slut efteråt, och helst skulle jag nog slippa.
Men jag har bestämt mig, och jag bokar inte av, ändrar eller gör om schemat om jag kan slippa. För jag vet att om jag kommer på att jag kan slippa så gör jag nog gärna det. Slipper alltså.

I alla fall. Jag går dit, tar mig tid, försöker varva ner innan, äter lunch ensam. Besöker henne en timme och ger mig själv tid efteråt också.

Jag vet att jag har många tankar, och det vet jag eftersom jag tänker dem såklart. Men det märkliga är att hos den här främmande människan som jag tvingar mig att prata med, kommer ännu fler tankar fram.
Tankar som jag alltså har långt där inne, fast jag inte helt vet om dem. De verkar ligga liksom lite bortglömda, i allt stök, under något viktigare kanske?
Fast när hon har dragit fram dem, så känns de också ganska viktiga. För jag har ganska fullt upp med dem till nästa gång vi ses.

Ja, så är det hos en pratdoktor. I alla fall för mig.

Och som en passus – hon sade till mig att inte, inte, inte glömma att också ställa krav. Inte på mig själv, utan på andra.
Stötta Fågelungen, hjälpa, älska, peppa och bara finnas där.
Men också det här med att ställa krav.
Usch så svårt.